Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne. Av E. A. Karlfeldt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bekant på järnväg. I min barndom hade den genombrutit
den dystra skogen Långheden, den gamla skyddsmuren mot
erövrare söderifrån, och slagit en knutpunkt i min egen
hemsocken i landskapets sydöstra hörn. Därifrån skulle
så småningom de blanka spåren stråla allt längre upp mot
Dalarnes hjärta. På ett annat håll hade ganska långt
dessförinnan, i järnvägarnas barndom, provinsen blivit delaktig
av det nya samfärdsmedlet. Från det rika och
företagsamma Gävle hade de båda järnarmarna sträckts upp till
fångst i Dalarnes skog och gruvmarker, och de buro varorna
från havet som utbyte till staden vid Stora Kopparberget.
Men det dröjde trettio år, innan järnvägen därifrån kunde
dragas in i den motsträviga Siljansbygden.
Det blev mig, som sagt, förunnat att se dessa nejder i deras
gamla skick. Rallarlivets gny fyllde provinsens nedre del.
Det var en invasion värre än vargarnas, som gått närmast
före. Det var säkerligen duktigt folk, dessa skaror av
arbetare som vällde in söderifrån. Infödingarna beundrade den
rapphet och kläm, varmed dessa unga smålänningar
hanterade de tunga kärrorna, och de njöto av det friska humör,
som med ens brusat in i deras byar. Men när likviden
kom blev det annorlunda. Då vart det krog i var gård, de
trevliga gästerna förvandlades till rasande bärsärkar, de
uppträdde som i fiendeland och fyllde den stillsamma nejden
med skräck. Det var den nya tidens vilda förtrupper
som drogo sig uppåt Dalorten, lemnande svårutrotliga spår
efter sig.
Men i de övre Dalalagen var det frid. När jag första
gången som vandrande djäkne drog dit upp en sommar
och hade lemnat järnvägsbygget bakom mig i Stora Tuna
och vid Båtsta färja kommit upp mot Gagnef, var jag
som i ett nytt och okänt land. Naturen reser sig här
med ens ett trappsteg högre, Gims och Djurmo klackar
stå som poster vid ingången till den nejd, där östra och
västra älvarna förenas, där Dalarne i dualis begynner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
