Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne. Av E. A. Karlfeldt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tidningen», skrek en ilsken gubbe till en dam med kamera.
Hur väl jag förstår hans fasa! I det sällskap, vari jag
vanligen befann mig vid dylika besök, fick man ett bättre
bemötande. För Zorn, dalkarlen och Morakarlen framför
andra, stodo dörrarna öppna, och han fick även trumpet
slutna munnar och hjärtan att öppna sig på vid gavel.
Tack vare honom fick jag också njuta av det oförfalskade
gamla målet, som han talade till sina sockenbor med en
purism, varåt de skrattade och fägnades. De gamla
instrumenten kommo också fram på hans önskan. Gråa
vallkullor prövade sina kohorn och lurar, stela fingrar och
mjuka stämde hemgjorda fioler. Ack dessa kvällar i
stugornas eldsken, då den vackrast sjungande av nordiska
munarter och vår kanske djupast tonande folkmusik blandade
sina klanger! Jag var med, då den gamle tvärviggen Hins
Anders, storspelmannen framför andra, som ej hade rört
en fiol på tjugu år, halvt med våld fördes till Zorngården,
där han förmåddes att spela dagarna igenom, medan Zorn
etsade hans porträtt och Nils Andersson från Malmö
upptecknade hans underbara melodiförråd. Själv satt jag
och lyssnade. Jag tyckte att ett folks innersta vart mig
uppenbarat av denne motsträvige konstnär och poet. Jag
förnam ensamheten och svårmodet, jag såg bröllopståg och
sorgefölje och hörde gästabudens högburna brus, och när
spelmannen låt höra Karl Johans-marschen, som han spelat
sittande på kungens sarkofag, då den av trehundra
dalkarlar drogs till Gävle för att inskeppas, tänkte jag på den
livvakt av sextio raska män, som Mora sände med Gustav
Vasa nedåt Bergslagen. Kanske var det samma klang, som
då omgav den unge hövdingen, ty detta folk har bevarat
sitt tonarv, och sång och spel ha från fordom följt dess
vägar.
Ofta har jag tillbragt midvintern i Mora. Det var då
under flera år samma sensationer vid uppfärden.
Stockholm låg i blöta och dimma, som den ruggiga vinterstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
