Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svensk natur i svensk poesi. Av Hjalmar Alving
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK NATUR I SVENSK POESI 171
lärkan, svalan och duvorna bygga,
älgarna ligga i skogen trygga,
men jag allen haver ingen ro. — — —
Oftast tar dock det lyriska inslaget större plats:
Skog och mark och väder och vatn,
de glädjas mot sommarens tider,
mitt hjärta aldrig glädjas kan,
vad hjälper det jag kväder.
Någon naturbild målad för dess egen skull möta vi
således här lika litet som i medeltidsvisan. Antingen är
naturen ram kring en kärlekssorg eller — mer sällan —
kärlekslycka, eller tjänar den liksom hos Birgitta som symbol:
Jag haver mig en örtagård planterat
med rosor och så med liljor,
och där är växt ogräs ibland,
som är både tistel och törne.
Bland de få visor, som icke handla om kärlek, finnes
en vacker strof, som målar den bittert hjälplösa ålderdomen
och som höjer sig över den lyriska buskskogen både genom
äkta känsla och säker iakttagelse:
Gamle man kan liknas
vid barkelösa ek,
alle sine grenar
fäller hon från sig,
hon ruttnar i rötter,
hon faller ned i topp;
gamle mannen faller av,
den unge växer opp.
På gränsen mellan 15- och 1600-talet står Wivallius, den
främste representanten för det förra århundradets folkligt
lyriska visa, men i mycket förebådande det kommande
tidevarvets mer lärda diktning. Den natur, som möter i
hans dikter, är oftast både sedd och upplevd, vare sig han
målar morgonen,
när som solen skön uppgår
och än dagg i gräset står,
göken gal och fåglars sång
höres kring om marken lång,
eller under »en torr och kall vår» sänder brinnande böner
till Gud om sommarens fullhet:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
