Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
LITTERATURKRÖNIKA
Vid Föreningens för hembygdsvård årsmöte i Linköping den 2—5 juli 1926 framhöll riksantikvarien Sigurd Curman i sitt tal några tänkvärda synpunkter beträffande hembygdsrörelsen. Att denna rörelse under de två sista decennierna gripit omkring sig med sådan fart, är ju i och för sig glädjande. Men det ligger på samma gång en fara i den ständigt stegrade utvecklingen, om ej organisatoriska åtgärder i tid vidtagas. Hembygdsföreningarnas tendens till uppdelning i allt mindre och mindre enheter måste onekligen verka försvagande. Skall rörelsen kunna växa sig stark, får inte hembygdskänslan urarta till lokalpatriotism. Samarbete och centralisering äro här en absolut nödvändighet.
Man får en stark känsla av det berättigade i dessa uttalanden när man granskar den årligen växande produktionen av hembygdslitteratur. Vad som saknas är ofta urskillning samt begränsning av det mången gång alltför rikhaltiga materialet. Å andra sidan skall villigt erkännas, att det finns ett flertal föreningar, som bedriva ett energiskt upplysningsarbete och vilkas publikationer utgöra verkligt goda hembygdsböcker.
Föreningen Heimbygdas tidskrift, red. av länsantikvarien E. Festin och bestående av Fornvårdarcn och Jämten hör till de vederhäftiga publikationer, som man med nöje återser. Jämten inledes med en uppsats av riksantikvarien S. Curman: »Varför vårda vi våra fornminnen? Föredrag hållet på Skansen den 12 december 1926.» Tidskriftens innehåll är omväxlande och av verkligt intresse även för icke jämtlänningar. Det förefaller vara ett gott uppslag att i en hembygdsbok bereda en smula utrymme även åt litteraturhistorien, och man läser med nöje Gustaf Näsströms uppsats: »Arnljot-motivet hos Björnstjerne Björnson.» Richard Göthes »Toner från fäbod vallen» är en appell att i elfte timmen rädda vad som räddas kan av den gamla folkmusiken. Fäbodvallarna försvinna alltmer och med dem de gamla sångerna och låtarna; folkmusiken tystnar, grammofon och jazzmusik komma i stället.
En hembygdsbok som också står på en hög nivå är Västerbottens läns hembygdsförenings årsbok 1926, red. av Ernst Gavelin. Jämförd med fjolårets betecknar den ett avgjort framsteg. Erik Daunius har skrivit en rolig och instruktiv uppsats »Om de hedniska lapparnas gudabilder», som han ägnat ett ingående studium, och Ellen Vleugel ger en trevlig folklivsskildring från Holmön, laxens och sälarnas ö. I »Fatmomakk och Umeå» har Curt Berg återgivit några karaktäristiska drag av landskap och folklynne.
Till samma grupp som ovanstående hembygdsböcker bör även räknas Blekingebygder, vars fjärde årgång nu föreligger, rikt illustrerad och med omväxlande innehåll. Malte Mårtensson skildrar ön Senoren utanför Karlskrona, bekant för sin bördiga jordmån och rika vegetation samt för sina talrika fornminnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
