- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1930. Närke /
Närkes ära av Ludvig Nordström

(1886)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Närkes ära

av Ludvig Nordström

I.

Närkes ära är Närkes skoindustri, som under den korta tiden av ett kvarts sekel förvandlat landskapet till en centralpunkt för hela den svenska skofabrikationen, och att detta verk måste räknas såsom landskapets mest ärofulla insats i det modärna Sveriges historia beror därpå, att nämnda industri skapats helt och hållet av det närkiska folket självt, genom en rad duktiga män, vilka startat med två tomma händer och endast genom klokhet, energi och karaktärsfasthet åstadkommit detta storverk.

Innan vi gå in på, hur det nuvarande tillståndet uppnåtts och gestaltar sig, kan det vara av intresse att först placera in den närkiska skoindustrien i ramen av landets allmänna industriella liv.

Följer man då den officiella statistiken, finner man, att enligt dess senaste uppgifter, för år 1927, skoindustrien i riket intar den plats, som framgår av följande översiktstabell:
Industrigrupper Salutillverkningsvärde
1. Livsmedelsindustri 1 092 milj.
2. Malmbrytning och metallindustri 1 076  »
3. Pappers- och grafisk industri 681  »
4. Textil- och beklädnadsindustri 457  »
5. Träindustri 440  »
6. Kemisk-teknisk industri 221  »
7. Läder-, hår- och gummiindustri 202  »
8. Jord- och stenindustri 166  »
9. Kraft-, belysnings- och vattenverk 139  »

År 1927 intog alltså den grupp, inom vilken skoindustrien faller, sjunde rummet, med ett salutillverkningsvärde av 202 miljoner kronor, och i denna siffra ingingo skofabrikerna landet runt med 90 miljoner. Men av dessa 90 miljoner föllo på Närke icke mindre än 50 %, medan 25 % kommo på Skåne och 25 % på landet i övrigt.

Med andra ord, Närke ensamt fabricerade det året skodon åt svenska folket för 45 miljoner kronor, vilket betyder, att denna industri nådde samma produktionsvärde som t.ex. hela fabrikationen av elektriska maskiner i landet, som alla gasverk och vattenledningsverk i landet sammanlagda eller som alla landets chokladfabriker och nära nog som alla dess margarin- och flottfabriker samt talgraffinaderier.

Denna ytterst betydande industri ligger nu koncentrerad på två platser i landskapet, dels i Örebro stad och dels ett par mil därifrån i Kumla vid Västra stamhanan mellan Örebro och Hallsberg.

Och jag tror icke, jag gör mig skyldig till någon överdrift, om jag säger, att historien om denna industris uppbyggande tillhör de intressantaste och dessutom -- vilket är viktigare -- de för framtiden mest löftesrika sidorna i berättelsen om det aktuella Sveriges tillkomst och verkliga innersta väsen.

II.

Ty jämför man denna närkiska skoindustri med de klassiska svenska industrierna, gruv- och metall- samt trävaruindustrien, så framträder strax den skillnaden, att medan såväl gruv- och metall- som trävaruindustrien äro världsindustrier, så är skoindustrien begränsad till den svenska hemmamarknaden och alltså tevande icke på utländska utan enhart på svenska köpares pengar.

Men nu är ju Sverige ett litet land, dess befolkning om 6 miljoner människor betecknar icke någon stor konsumentgrupp, och dessutom tillkommer ju, att landet med sin enorma utsträckning, sina skiftande klimatiska förhållanden och i följd därav sin även högst skiftande ekonomiska struktur erbjuder ett allt annat än lättarbetat fält för de uteslutande till en dylik hemmamarknad hänvisade industriföretagen.

Att nu, detta till trots, en enda ort i landet förmått till sig koncentrera fabrikationen på ett så viktigt område som skodonens i den grad som fallet blivit med Örebro, det måste självklart ge ämne till reflexioner. Örebro börjar nämligen i våra dagars Sverige alltmer framstå som en värdig motsvarighet till skohuvudstaden Northampton i England och till skohuvudstäderna i Massachusetts, centralområdet för skoindustrien i U.S.A. Man måste inför anblicken av en dylik utveckling fråga sig, varpå det berott, att förhållandena kommit att gestalta sig på detta sätt, och det är just historien om hur det gått till, som blottar ett Sverige, vilket vi sällan eller aldrig ägna någon tanke men vars insats blir alltmera bestämmande både för vårt individuella och för vårt nationella liv.

Svaret på frågan, varpå det berott, är enkelt. Den viktigaste förutsättningen har, som redan antytts, varit personlig duglighet, och man kan säga, att denna personliga duglighet i sig avspeglar, på ett lyckligt sätt, den personliga duglighet, som skapat hela det modärna industriella Sverige.

För att kunna klart överblicka sammanhanget måste man emellertid se lite längre tillbaka, nämligen till den viktigaste brytningstiden i Sveriges hela historia, med andra ord till övergången från 1700- till 1800-talet. Det som karakteriserade nämnda övergångsperiod var, som bekant, att Sverige då förlorade dels sin förut dominerande ställning på världsmarknaden som järnleverantör och dels det sista av sin forna politiska stormaktsställning i Europa samt därmed definitivt nedsjönk till vad Napoleon kallade en stat av 3:e rangen.

Dessa förändringar avspeglades i den brytning med det krigiska förgångna och i de nya signaler till en fredlig insats, som äro kända från Tegnérs och Geijers programdiktning, i »Frithiofs saga», »Vikingen» och »Odalbonden», där de ta farväl av det som varit och med Frithiof utropa:

O, det är härligt att få vedergälla
med fredlig bragd sin ungdoms övermod.

Vid inbrottet av 1800-talet bygges alltså Sverige om från grunden. Det bryter med merkantilismens idévärld, drömmer icke om vare sig yverboren handel på Asien eller import av för landets förhållanden icke lämpade industrier som t.ex. sidenväverier i förening med silkesodling o.d., det bygger upp mekaniska verkstäder, fackskolor för de olika praktiska yrkena i landet, reformerar elementarundervisningen, finansväsendet och näringslivet.

Det börjar från utgångspunkten genom att kasta sig på landets urgamla huvudindustri, jordbruket, och det med sådan kraft, att under 1800-talets hela förra hälft den odlade arealen i landet ökades med ungefär ett hektar för varje nyfödd medborgare i riket.

Det är mot bakgrunden av dessa tidsrörelser man har att se även den närkiska skoindustriens historiska tillblivelse. Ty den allmänna omsvängning, som vid 1800-talets början ägde rum bland de bildade och ledande klasserna och som kom dem att arbeta på mer praktiska och liberala linjer, den omsvängningen sjönk gradvis under seklets lopp ner genom samhällets olika lager och förvandlade därmed successivt hela svenska folkets psyke, skapade en mer realistisk och produktiv livssyn och kom därmed nationens inneboende kraft och duglighet att taga sig uttryck även inom det praktiska livet, så som de fordom fått göra sig gällande huvudsakligen i militärt och administrativt avseende.

Den mäktigaste drivfjädern i denna utveckling var den starka folkökningen under 1800-talet. Denna människovåg går nämligen som en mäktig dyning genom hela 1800-talets värld, spränger de gamla, alltför trånga livsförhållandena och bereder väg för demokratien, industrien och emigrationen.

Fäster man ur denna synpunkt blicken vid förhållandena i Närke, finner man, att därstädes en stark folkökning framträder två gånger under seklet, nämligen dels under perioden 1821--30 och dels under perioden 1861--70, och det är därför av intresse att konstatera, att det är på 1830-talet och på 1880- och 1890-talen, som den närkiska skofabrikationen har sina båda klassiska tider, innan den vid 1900-talets ingång tar steget över till den rena industrialiseringen.

Och från inbrottet av det nuvarande seklet närmar sig så Örebro med Kumla steg för steg ställningen som skohuvudstad i Sverige.

III.

Att nu denna utveckling berott på en inneboende nationell duglighet, här framträdande i en lokalt bestämd miljö och framdriven av ovan skisserade tidsrörelser, framgår så tydligt man kan hegära, då man undersöker själva upphovet till den närkiska skoindustrien och sedan följer dess vidare utveckling fram till våra egna dagar.

Denna undersökning är dess bättre lätt att göra, då industrien i fråga räknar endast två à tre generationer och i stor utsträckning icke blott hållit sig inom samma lokalitet utan även inom i stort sett samma familjeförband eller släkter. Ingående skildringar föreligga dessutom genom den klarsynta och värdefulla verksamhet, som utövats av Örebroortens högt skattade krönikör, Bernhard Forssell, författare till Örebro stads historia, till »Handskomakeriet i Närke» m.fl. arbeten, på vilkas uppgifter, sammanställda med muntliga relationer från auktoritativt håll inom de skoindustriella kretsarna i Örebro, jag i det följande bygger.

Själva banbrytaren för den närkiska skoindustien var en man vid namn Anders Andersson i Kumla, född 1823 och son till en dagsverkare.

Denne Anders Andersson tog det första steget genom att redan som 16-åring, sedan han hos sockenskomakaren lärt sig verket, absolut bryta med själva grundprincipen för allt skomakeri intill den tiden. Dittills hade endast förekommit beställningsskomakeri, som inneburit, att alla skodon gjorts på direkt beställning och sedan mått tagits på kundens fot.

Skomakeriet var vid denna tid så organiserat, att sockenskomakarna, som Forssell målande skriver, »åtföljda av drängar och lärpojkar med lästknippen på ryggen och förande med sig alla till yrket hörande verktyg året runt vandrade från den ena bondgården till den andra. Väl komna till en dylik stannade de där, till dess bonden och hela hans familj, vartill då även hörde både drängar och pigor, voro försedda med dels lagade, dels nya skodon för ett år eller kanske längre tid framåt.»

Anders Andersson gick nu en ny väg. »Varför, tänkte han, inte försöka med att tillverka skor till försäljning i den halvannan mil från Kumla belägna staden Örebro? Tanke och handling blevo ett, och sedan han av föräldrarna utverkat sig tillstånd att i hemmet bedriva sitt i början anspråkslösa hantverk, inköpte den då ej 17-årige ynglingen först och främst de skomakareverktyg, han ej med egna händer kunde förfärdiga, och för det övriga av sina sparade styvrar, hela 2 ½ riksdaler banco, ovan- och bottenläder till det första parti obeställda skodon, som veterligen är tillverkat i Sverige. Det var på hösten 1839 och på samma gång den anspråkslösa början till den storartade masstillverkningen av de sedermera bekanta 'Närkes-skodonen'».

Anders Andersson kallas på denna grund »partiskomakeriets fader».

Efter honom följde andra, främst Karl Persson i Stene, vilken var den förste, som började med skohandel i större skala och därför blivit kallad »skohandelns fader».

»Alla dessa, säger Forssell, började sin verksamhet i högst obetydlig skala, men så förstodo de även konsten att driva upp var och en sin affär, trots att de inom en jämförelsevis kort tid fingo konkurrenter, ty deras oväntade framgång lockade allt fler skomakarynglingar att följa deras exempel, och sedan skråförordningens skrankor fallit år 1846, utbredde sig partiskomakeriet först i Kumla och därifrån först till närgränsade socknar och sedan över hela Närke».

Nu frågar man sig givetvis, hur det kan förklaras, att denna rörelse uppstod och så hastigt spred sig just i Närke och speciellt i Kumla socken.

Man har då två andra likartade, ekonomiskt betydelsefulla folkrörelser att i detta sammanhang dra sig till minnes, dels linneväveriet i Ångermanland och Hälsingland från 1700-talets mitt, dels bomullsväveriet i Västergötland från 1820-talet med föregångsnamnet Sven Eriksson i Mark. Linneväveriet blev aldrig mer än hemslöjd, emedan bomullen var billigare, men bomullsväveriet utvecklade sig i Västergötland parallellt och samtidigt med partiskomakeriet i Närke till en viktig industri, avsedd för hemmamarknaden.

Detta visar, att partiskomakeriet i Närke alltså bildade endast en gren av en allmän nationell ekonomisk rörelse, och denna rörelse kan karakteriseras såsom en yrkesemigration, direkt svarande mot den geografiska emigration, som överflyttade vissa folklager från Sverige till företrädesvis Förenta Staterna. Ser man saken i det sammanhanget, blir orsaken till skoindustriens uppkomst lättare att fatta. Ty liksom den geografiska emigrationen berodde även denna yrkesöverflyttning på samma hakomliggande kraft, den ovan nämnda mäktiga människovåg, som under 1800-talet bredde sig över Sverige och sprängde dess gamla livsformer. Trots jordbrukets expansion inträdde nämligen där en överbefolkning, inte minst genom förbudet för ägoklyvning, och ett obesutet folköverskott uppstod, som antingen måste svälta och gå under eller -- försvinna från jordbruket. Vart? Till andra, folkfattigare områden på jordklotet eller till andra, icke överbefolkade yrken.

Att nu partiskomakeriet uppstod i Kumla sammanhänger så vidare med en för socknen utmärkande institution, nämligen dess gamla handel med dragoxar.

Örebro ligger på gränsen mellan det syd- och mellansvenska låg- och jordbrukslandet å ena sidan och det mellan- och nordsvenska hög- och skogslandet med dess bergsbruk, trä- och järnindustri å den andra. Örebro marknad blev därmed under tidernas lopp den naturliga platsen för det sydligare jordbruksområdets leveranser till det nordligare industriområdet, och Kumlaborna hade för sin del specialiserat sig på handeln med dragoxar. I april månad köpte man dessa som ungtjurar (stutar) dels i Västergötland, dels på Skänninge vida beryktade marknad. Stutarna fingo därefter gå i bete under sommaren och kördes in, för att om hösten säljas på oxmarknaderna i Örebro och runt om i bygden.

Därigenom vandes Kumlaborna att vid sidan av jordbruket bedriva affärsverksamhet samt att fara vida omkring i handel och köpenskap, lärde därmed känna människorna, fingo en öppnare blick, en större erfarenhet och därmed mer företagsamhet och mindre räddhåga än vanliga bönder.

När så jordbruket vid folköverskottets trängsel undanrycktes en viss procent av socknens ungdomar och de lärt skomakeri, övergingo, emigrerade de till detta, vände på situationen och gjorde hantverket till huvudnäring, jordbruket till binäring, och därmed var revolutionen skedd.

Sundbärg kallar i Emigrationsutredningens »Bygdestatistik» Örebro län för ett »Sverige i miniatyr», och i ovan tecknade framträdande av partiskomakeriet inom Kumla kan man, om man vill, finna ett utslag i miniatyr av den nationella kraft och duglighet, som efter sammanbrottet vid 1800-talets ingång tog sig så mångahanda uttryck i vårt land.

Det är utgångspunkten.

Från denna första kraftyttring utvecklade sig så partiskomakeriet och partiskohandeln till nuvarande industriella organisation med samma energi, målmedvetenhet och kraft, som präglat starten.

Det är till en början den gamla kända historien, som vi minnas från skolans moraliserande läsebok, om män, som buro de i hemmet förfärdigade varorna på stång över axeln in till stadens marknad och som där under bar himmel sålde lagret -- men däri ligger dock icke det avgörande i dessa mäns insats, ty att unga karlar, vana vid kroppsarbete och vistelse i alla slags väder ute på fälten, bära en börda och stå ute, innebär självklart ingenting besynnerligt. Det märkliga och stora ligger på ett helt annat område och bestod däri, att dessa partiskomakare och partiskohandlare, när deras rörelse allt mer och mer växte och gav allt större inkomster, inte dukade under för guldet utan höllo rak kurs och stannade vid samma enkla, energiska och strävsamma liv.

Det är Närkes, är Närkesfolkets ära! Det är den närkiska skoindustriens insats och betydelse i landets andliga historia.

Och även härvidlag avspeglade dessa män en allmän rörelse i 1800-talets Sverige. Bakom denna besinningsfullhet låg nämligen som verkande kraft en religiös rörelse i landskapet på 1870-talet. Man vet, vad religionen, speciellt protestantismen, betytt för den modärna kapitalismens framträdande, och man vet likaledes, vad de religiösa folkrörelserna Sverige runt betytt vid uppbyggandet av landets industriella, kommersiella och politiska organisation under 1800-talets lopp.

Såsom uttryck för en allmän både internationell och nationell uppryckningsrörelse, gående ut från de förut till synes andligt livlösa folkdjupen, har man sålunda att betrakta denna närkiska ekonomiska skapelse, och däri ligger dess främsta betydelse ur rent historisk synpunkt.

IV.

Denna ekonomiska folkrörelse i Närke bidrog nu inom sitt område att på ett genomgripande sätt omforma det gamla skråbundna Sverige till en modärn demokratisk industristat, genom att frigöra en viss del av den nationella kraften från oekonomisk hemslöjd och därmed möjliggöra dess insättande i nationens samlade ekonomiska verksamhet -- alldeles som fallet var med andra motsvarande rörelser över hela den forna hemproduktionens fält genom framträdandet av t.ex. vävnads-, konfektions-, kvarn-, mejeri-, bryggeri- industrierna o.s.v.

Och utvecklingen av den närkiska skoindustrien tecknar sig ur denna synpunkt i korthet på följande sätt.

Partiskomakeriet, som 1839 börjat i Kumla och därifrån, speciellt efter 1846, spritt sig över hela Närke, följde nämligen den klassiska industriella utvecklingslinjen, d.v.s. specialiseringens, och det på så sätt, att Kumla alltmer kom att fabricera uteslutande mansskodon, medan socknarna omedelbart söder om och intill Hjälmaren, d.v.s. Stora Mellösa och Asker, lade sig på damskodon och socknarna norr om Hjälmaren, såsom Lillkyrka, Glanshammar och Rinkaby, på sin lott togo barnskodon.

I denna utveckling blev nu Kumla alltmer ledande, och vi kunna där följa en successiv övergång från den näverbottnade lågskon till den halvhöga kängan och från denna till den s.k. Närkes-stöveln, som blev huvudsaklig fotbeklädnad för lantbruks- och skogsarbetare Sverige runt. Denna stövel förfärdigades helt och hållet för hand, kom att erövra den nationella marknaden både i form av fin- och grovstövel och nådde sin mest fulländade form i den s.k. krökstöveln, som var en finstövel med söm fram. Denna användes av den nu medelålders generationens pappor, landet runt.

Innan dessa kängor och stövlar kommo i bruk, använde svenska folket i stort sett, utom träskor, lappskor och pjäxor, endast de näverbottnade lågskorna, vid vilka om vintern fästes s.k. snösvepor, d.v.s. vita eller grå vadmalsdamasker, knäppta på sidan och i regel nående över knäet, varefter kortbyxan vidtog.

Utvecklingen av denna närkiska hemindustri till modärn fabriksrörelse kan uppdelas i tre huvudperioder, den första 1839--73, den andra 1873--95 och den tredje 1895 till våra dagar.

Den första perioden betecknades av det rena handskomakeriet, den andra perioden inleddes, då Singers symaskin, vilken gjort sitt segertåg kring världen, år 1873 hörjade användas för utförande av nåtlingsarbetet, d.v.s. hopsyendet av ovanlädrets olika delar. Maskinerna gjorde nu sitt inträde, och från och med år 1895, då de första skofabrikerna grundades, övertog maskinarbetet det forna handarbetets roll, och därmed var handskomakeriet dömt och den närkiska skoindustrien skapad.

Men denna utveckling, vars huvudetapper sålunda helt naturligt markerades av de tekniska hjälpmedlens fullkomnande, visade även en annan knappt mindre intressant sida i den förändring, som under tidrymden 1839--95 inträdde i förhållandet dels mellan partiskomakarna på landsbygden och deras furnissörer och samtidigt försäljningsomhud, garvarna och läderhandlarna i Örebro, dels mellan den ursprungliga begränsade lokalmarknaden och hela den nationella marknaden.

Mot slutet av 1870-talet inträdde nämligen det förhållandet mellan partiskomakarna och läderhandlarna i Örebro, att de senare började ta skor i likvid för läder och därmed i själva verket blevo skomakarnas återförsäljare.

Men samtidigt som skomakarna sålunda lade Örebromarknaden under sig, tvingades de också att söka sig bortom Örebro, som snart ej kunde absorbera mer, under det produktionen alltjämt ökades. Så foro de från marknad till marknad och började småningom sätta upp skobutiker runt om i landets städer. Ser man bara på Stockholm vid mitten av 1890-talet, så finner man, att så gott som alla skobutiker vid Lilla Nygatan, som på den tiden var en enda skogata, hade uppsatts och ägdes av närkingar.

Men hur uppstodo nu, under denna utveckling, fabrikerna?

På så sätt, att ur ursprungsläget: en bonde med en lärpojke, uppstod nästa fas, en bonde med flera lärpojkar, därur uppstodo så större mästare, som sålde egen tillverkning i parti och därur företagarna, som köpte upp de mindre mästarnas tillverkning, varur så slutligen framgick driftskoncentration och försäljningskoncentration med fabriker och fristående skohandel.

Dock kan man, om man icke begränsar uppmärksamheten bara till Närke, konstatera tre olika vägar fram till den svenska skoindustriens genombrott, nämligen vad man skulle kunna kalla Skånevägen, Västgötavägen och Närkevägen.

I Skåne hade nämligen på 1890-talet garverirörelsen övergått till storindustri, och för att trygga avsättningen uppsatte den egna skofabriker.

I Västergötland hade en storskomakare, A. F. Carlsson i Vänersborg, uppnått sådan omsättning, att hans verkstad snart sagt automatiskt övergick till fabrik, och denna, som alltjämt existerar, är den äldsta och största i landet.

I Närke berodde tillkomsten av fabriker delvis på, att en strid, som alltsen 70-talet utkämpats mellan de större och mindre mästarna, mot slutet av 90-talet utmynnade i krasch såväl för de gamla partiskomakarna som för deras förläggare i Örebro. Eftersom skomakarna under utvecklingens lopp flyttat till Örebro stads utkanter för att ha kort leveransväg till återförsäljarna, drogos de därifrån med lätthet in i fabrikerna, landsbygden -- utom Kumla -- tömdes och Örebro uppslök i sina fabriker hela landskapets skoindustri med Kumla som filial, och förutsättningen för en svensk skohuvudstad var skapad.

Och vad har nu denna svenska skoindustri, med centrum i Örebro, åstadkommit? Det nationalekonomiskt betydande verket, att av de 9 000 000 par skodon, som svenska folket årligen förbrukar, mer än 8 000 000 fabriceras i Sverige, i stor utsträckning av inhemskt läder, medan endast 600- à 800 000 par furneras av utlandet.

Om man räknar konsumtionsvolymen som mätare på allmän civilisationsgrad, skulle man kunna säga, att Sverige, när det gäller skor, håller på att närma sig paritet med världsländerna, ty konsumtionen tecknar sig så, att Amerikas Förenta Stater per år och individ förbruka 3 par skor, England 2 ½ och Sverige 1 ½, vilket bland annat innebär, att i Amerika och England halvsulning icke förekommer, medan denna biindustri i Sverige är stadd i avveckling, ehuru den ännu sysselsätter 6--7 000 självständiga skomakare med 8--9 000 arbetare.

V.

Vänder man sig så till skofabrikationen i våra dagars industriella form, ställs man inför ett skådespel icke mindre intressant än det ovan upprullade. Skofabrikationen tillhör nämligen i våra dagar de ur teknisk synpunkt allra högst utvecklade industrierna, med ett maskinbestånd, vars omfattning bäst framgår, om det meddelas, att en sko, när den är komplett färdig, passerat genom icke mindre än 159 olika maskinella apparater. Redan detta hänvisar nu på en avgörande skillnad mellan handskomakeriet och fabriksskomakeriet, nämligen det senares internationella bakgrund och förutsättningar.

Tar man då först själva fabriken, så erbjuder den, som självklart är, den mest slående kontrast till de gamla skomakeriverkstäderna, vilka snart komma att vara blott ett minne. Medelålders personer kunna ännu minnas de gamla verkstäderna: en skäggig gubbe, ofta av filosofiskt utseende, sittande på en trefot, iförd skinnförkläde, med en grön skärm över ögonen, på det låga bordet framför honom ett myller av små borrar, knivar, tänger, och över detta myller en glaspumpa i trästativ, genom vilken solskenet om dagen, lampljuset om kvällen bröts ner på arbetsföremålet. Rummet nersvärtat av blanksmörja, luktande surt och illa av läderpackor, smutsigt, trångt, i högsta grad ohygieniskt.

Så våra dagars fabriker! Stora stenhuskomplex om 4 till 5 våniagar med ljusa, modärnt inredda kontorsavdelningar av amerikansk modell, vida, luftiga lagersalar för läder, sorterat i olika kategorier i prydliga hyllfack, och liknande anordningar för skolagret. Och så själva fabrikationsavdelningen, bestående av höga rymliga salar i olika våningar, ordnade så, att arbetet flyter utan avbrott från skärningen fram till den färdiga produkten. Dessa salar fyllda av maskiner i långa rader, och dessa maskiner försedda med speciella apparater, vilka suga bort damm, avfall o.d., så att lokalerna hållas rena och luftiga. De äro dessutom soliga och glada tack vare de stora fönstren.

-- Ty, sade mig chefen för en av dessa fabriker, villkoret för en fullgod och vacker sko är rena, fina, vackra lokaler. Jag var en gång i Amerika anställd för studier i två olika skofabriker, först i en, som var proper, fin, tip-top, sedan i en, som var gammaldags, mörk, smutsig, ett w.-c. per 50 arbetare och så vidare i den stilen. Och följden? Att fastän båda tillverkade exakt samma sko, blev produkten i första fabriken förstklassig, i den andra undermålig. Arbetarna där blevo smutsiga, vad de än togo i, belysningen var dålig, arbetsstämningen blev dålig och därmed produkten dålig. Jag kunde inte stanna där. Efter tre veckor gick jag. Och därför hålla vi våra svenska fabriker först och främst prydliga.

Så råvarufrågan. Fordom köpte skomakaren av garvaren i orten, och kundkretsen hade inga specialitetskrav. Ty det fanns inga specialiteter, därför att det inte fanns någon maskinell teknik. I våra dagar däremot! Nu köpas råvaror från hela världen, snart sagt, och varje område har sin specialitet. Härom året hade jag ressällskap från Konstantinopel med en amerikansk affärsman. I en stationsrestaurang någonstans ute på ungerska pustan berättade han vid middagsbordet, vad han gjort i Konstantinopel. Han hade köpt hudar, får- och gethudar, för amerikanska skoindustrien och skulle nu hem över Hamburg efter ett par månaders uppslitande arbete i balkanländerna och Mindre Asien.

Och i skofabrikerna i Örebro lågo skinn, först och främst från Sverige naturligtvis men också från olika håll ute i världen. Sverige levererar sålunda boxkalv (av kalv), vidare s.k. häst-chevrå samt Svecia-läder, Marocko-krom, Scania-läder och smorläder av kvig- och kohudar. Från Tyskland tas cirka 20 % av boxkalv, dessutom chevrå-lack och vanlig chevrå av get. Från England och Frankrike hämtas fårskinn, på vilket dessa båda länder äro specialister. Från Amerika tas något chevrå och dessutom 39 % av allt lackerat läder.

Så maskinerna. Dessa äro i huvudsak byggda i Förenta Staterna, världens främsta skoland, där produktionen år 1909 var uppe i 230 miljoner par per år och nu, efter 3 par per år och individ, i 360 miljoner.

De maskiner, som denna amerikanska skoindustri uppfinner och använder, exporteras till hela världen, och här kommer en högst intressant detalj, som visar den närkiska skoindustrien i det stora ekonomiska världssammanhanget. Av dessa maskiner säljas en del, men en del få endast hyras. Ett stort amerikanskt bolag äger dem, monterar dem i alla länders skofabriker, där de få användas mot royalty, och på dessa maskiner äro anbragta kontrollapparater liknande elektriska mätare i våra hem, och vart kvartal kommer bolagets ombud på platsen, avläser mätaren och uppbär hyran.

Så fabrikationsprocessen. Den sönderfaller i fem huvudmoment: 1 Lästen, 2 Skärningen, 3 Hopsyningen, 4 Bottningen, 5 Utputsningen.

Tillverkningen av lästen är det avgörande. Lästen, d.v.s. trämodellen till skon, tillverkas i särskilda lästfabriker, av vilka det finns 4 i Sverige, 2 rent svenska i Skåne och 2 tyska i Närke.

Ett urval av dessa läster uppköpas så av skofabrikerna, omarbetas där och anpassas till kundkretsens krav och -- nycker! En större skofabfik har sina speciella modellörer, som följa alla moderörelser ute i världen, och deras uppgift är att kunna skapa vackra, mjuka linjer, vackra proportioner och numera framför allt vackra färger.

Lästerna tillverkas av vitbok, som är bättre än den ävenledes använda rödboken, emedan den icke, som denna, är temperaturkänslig och därmed icke förlorar form.

Efter dessa läster utskäras så med precisionsmaskin pappmodeller i olika storleksserier, vilka gå ut i skärningsavdelningen, där skinnen tillskäras, varefter de passera de övriga tre faserna, och efter cirka 14 dagar är skon färdig.

Skoindustrien omfattar numera, för hela landet, enligt den officiella statistiken 202 skofabriker med en sammanlagd förvaltningspersonal av 912 personer och omkring 11 000 arbetare, och av dessa fabriker äro cirka 40 belägna i Örebro och räkna omkring 5 000 arbetare.

Det är alltså tillståndet i denna dag.

Och i morgon?

VI.

Ja, det är den stora frågan. Man behöver ju icke vara speciellt intresserad av världsekonomiska frågor för att åtminstone känna eller ana, att det är ett egendomligt ekonomiskt tidevarv man lever i, ett tidevarv, då hela världen håller på att omskapas, då ekonomiska företag omfattande hela jordklotet snart sagt dagligen uppstå och då banker, ångbåtslinjer, järnvägsföretag, industrier o.s.v. oupphörligt sammanslås.

Varför? Emedan 1800-talets ekonomiska liberalism fyllt världen med affärsföretag, som till slut nått sådan mängd, att de inte längre kunna allesammans stå sig i den frenetiska konkurrensen utan måste försvinna, antingen genom konkurs eller genom uppgång i varandra, i senare fallet ingå i stora ekonomiska magmabildningar. Ty denna förödande konkurrens har genom alla de olika slagen av modärna kommunikationer spritts över alla nationalgränser samt genom de olika levnads- och därmed arbetskostnadsförhållandena i de klimatiskt, socialt o.s.v. olika konstruerade länderna åstadkommit svårigheter, överproduktion, stockningar o.s.v. på de olika industrimarknaderna.

Så har fallet varit även inom den svenska skoindustrien, och liksom t.ex. trävaruindustrien har denna skoindustri främst fått känna verkan av framträdandet av nya statsbildningar i Östeuropa, speciellt Tjeckoslovakiet. Tack vare den omständigheten, att all export av hudar där förbjöds efter kriget och att arbetskraften kunde hållas för konkurrenterna ruinerande billig på ett plan av utpräglad »sweating», lyckades de tjeckoslovakiska fabrikerna driva upp en marknad även i Sverige, men den dåliga varan kunde icke hålla sig kvar i svenska publikens ynnest, emedan denna publik, kanske mer än någon annan i världen, är känslig för kvalitet, och därmed ebbade den konkurrensen småningom bort och innebär nu icke längre någon större fara.

Däremot har antalet skofabriker i Sverige nu nått gränsen av vad marknaden kan hära, och därmed står även skoindustrien inför samma koncentrationsproblem som snart sagt varje annan industri i Sverige och hela världen, och inför det problemet skall det antagligen än en gång avgöras, om Närkesfolket fortfarande besitter den personliga duglighet, som fört det på detta område så långt. All sannolikhet talar för att, när det problemet funnit sin lösning, den verkliga skohuvudstaden i Sverige och, vem vet, kanske i Norden, blir Örebro.

VII.

Ty Örebro, där det ligger mitt på den blida, soliga och vänliga Närkesslätten, har, som Sundbärg påpekade redan 1913 i ovan citerade »Bygdestatistik», alltmer utvecklat sig till en »centralpunkt för de inre delarna av Mellan-Sverige». Men icke nog därmed, det har tack vare just skoindustriens utveckling blivit centralpunkten för en av landets viktigaste industrier och räknar i denna dag en befolkning på närmare 40 000 invånare.

Hur avgörande skoindustriens insats därvid varit framgår av ett par enkla upplysningar.

Först och främst har den nuvarande stadsplanen för nya staden, som icke är kvadratisk som i de flesta andra städer utan solfjäderformig, kommit att bestämmas av denna industri; när partiskomakarna på 70-talet som ovan nämnts flyttade närmare Örebro, slogo de sig ner just i utkanterna och byggde på sådant sätt, att en dylik stadsplaneform måste utbildas.

Men viktigare är, att skoindustrien ger staden en högst väsentlig del av dess existens, vilket förstås, då man får veta, att arbetslönerna till i skobranschen anställd personal enbart i Örebro (med Kumla) uppgå till cirka 1 ½ miljoner kronor per månad.

Med andra ord, ur de 2 ½ riksdater banco, som »partiskomakeriets fader», Anders Andersson i Kumla, år 1839 betalade till mamsell Silfverling, som då ägde Wallgrenska garveriet i Örebro, vilket stod, där nu Örebro sparbanks byggnad reser sig, ha hans efterkommande och efterföljare skapat mångmiljonvärden och ett industricentrum, vars verksamhet svällt långt utöver de lokala gränserna och blivit av betydelse för hela Sveriges land.


The above contents can be inspected in scanned images: 145, 146, 147, 148, 149, 150, 151, 152, 153, 154, 155, 156, 157, 158, 159, 160, 161, 162, 163, 164, 165, 166, 167

Project Runeberg, Thu Dec 13 23:52:38 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/stf/1930/02.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free