Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STEN SELANDER
C. G. Rosuuberg lo tu.
Djurgårdens strand nära Valdemarsudde.
på avstånd, och strålkastarna på bilarna, som förde förälskade
par på blixtturné genom vårnattsromantiken, blänkte till i
vägkrökarna och susade förbi. Och här, bland ljud och ljus
från det modärna, mekaniserade livet, strök räven som en
hemlös, vilsekommen gengångare från tider, då djuren och
inte människan och hennes maskiner voro landets herrar.
Algen och skogsmården, som ännu för hundra år sedan
höllo till på Djurgården, äro försvunna, och vargar och
lodjur komma inte längre som då strövande under
vinternätterna. Men räven finns kvar. Han hör till de spillror av
orörd natur, som i Stockholm, där »kungastaden mitt i
skogen är», afftjämt smyga sig aitdeles inpå husknutarna.
Djurgården är inte, som Hyde Park och Bois de Boulogne, ett
konstgjort surrogat för natur, den är en uppsvensk löväng
— illa åtgången här och var, men i stort sett med sitt
ursprungliga kynne i behåll. Visserligen har man »snyggat upp»
stora delar av Djurgården, med påföljd att blåsippor och
gullvivor, gökärter och nunneört dött ut, medan knylhavre,
260
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
