Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sommarliv i Mälaren av Hans G. Westerlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sommarliv i Mälaren
På söndagen startade vi, väl inte så tidigt som vi tänkt (det gör
man aldrig) men ändå i ganska hygglig tid. Det var högvatten
i Mälaren. Träden stodo långt ute i sjön och under lövvalvet
gledo vi fram snabbt och tyst som indianer. Villorna med sin
musikaliska utsändning började glesna så att man ibland kunde
höra fågelkvitter mellan slagdängorna. Vi trodde oss äntligen
ha kommit utom storstadens räjong, »ut till landet, ut till
fåglarne ».
Men allt eftersom dagen skred fram tätnade svärmen av
motorbåtar, strandhuggarnas stora flotta var ute på härnadståg med
grammofoner och papperspåsar och konservburkar och
pilsnerflaskor. De förra snörvlade och jamade i tratten på varandra,
de senare tömdes och slängdes var som helst. Inte av
okunnighet, å nej, så pass intensivt har naturvett predikats under de
senaste åren att det måste ha trängt till allas öron. Men
naturen, den tåliga, förtrampade naturen har ju ingen polis som
tar skändaren i kragen och intet renhållningsverk som utplånar
spåren av hans framfart. Själv bryr han sig inte om hur
lägerplatsen ser ut då han lämnar den, han behöver ju aldrig komma
tillbaka, stranden är lång. Dagen därpå befanns den
lyckligtvis vara för lång för Stockholms långa motortentakler.
Förpaddeln hade farit hem med en av de vita båtarna som angöra
mälarsträndernas många bryggor och jag paddlade ensam vidare
längs en vild, obebyggd strand. Här och där bröts den jämna
barrskogssluttningen av en djärvt framspringande klippudde,
bakom vilken en vik öppnade sig med sandstrand, gräsmatta,
dungar av lövträd, snår av vildros; ett paradis ännu förskonat
från människors sopor och oljud. Ekorrar hoppade ut på de
yttersta grenarna över vattnet för att ta en titt på den underliga
figur, som gled förbi under dem utan buller och bång, endast
med ett lätt plaskande.
Den dagen hade jag en alldeles särskild anledning att hålla
mig nära land, ty det blåste hård sydlig vind och ute på
Prästfjärden stormade vågorna vitskummiga mot norr. Och ditåt ville
jag inte, inte ännu åtminstone. Men hur jag drömde mig bort
i barnsliga fantasier så fick en hård by, som kom utflygande
ur en smal, djup vik, fatt i kanoten och slängde den ett gott
stycke till »havs» innan jag kom mig för att mota angreppet.
En kanadensisk kanot är inte så lätt att manövrera endast med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
