Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik Böök: Resa genom Halland i rummet och tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dalins geni hörde till de nyktra, och den religiösa känslan
var icke starkt utvecklad hos honom. Vinberg däremot hör
till de halländska bygder, som alltid präglats av ett innerligt,
varmt trosliv. Den stora nya kyrkan är ett bevis på
församlingens kyrksamhet; den blev färdig vid sekelskiftet, och den
nitiske, fromme prosten Gustaf Ludvig Björck, som byggde
den, har av tacksamma församlingsbor fått sitt präktiga
gravmonument rest därframför. Hans patriarkaliska gestalt skymtar
för övrigt i svensk poesi, ty hans dotter Amalia Björck har
hållit uppe Vinbergs litterära traditioner, och det vackra
poemet Sju dörrar förstår man bäst, när man sitter i den gästfria
prästgårdens salong. Vilken betydelse kyrkan har än i dag
som medelpunkt för bygdens andliga liv, det får man ett
materiellt bevis på, när man betraktar de många och långa
kyrkstallarna — vi undrade vid första blicken på avstånd om det
låg repslagarbanor så nära kyrkobacken. Det är desto mera
imponerande, som det icke är fråga om pietetsfullt bevarade
antikviteter; en av stallbyggnaderna är alldeles ny, här far man
till kyrkan med ordning och eftertryck liksom på fädernas tid.
Med detta halländska fromhetsliv har Dalin icke egentligen
någon intim förbindelse, hans typ är mera världslig. Man
skulle alltså kunna sätta ifråga om det är berättigat att resa
en minnessten över honom vid Vinbergs prästgård, såsom
nyligen har blivit bragt på tal; han hör icke till de svenska
diktare, som livet igenom bevarat stämningen från sin barndoms
herdetjäll. Men vi komma till slut överens om, att stenen över
Dalin måste finnas ändå; men den bör få sin plats varken i
templets skugga eller inom prästgårdens hägn, utan mitt emot
vid den halländska landsvägen, där livets samfärdsel rinner
förbi i en jämn ström. Ty Dalin har dock som diktare hämtat
sin rikaste och genialaste inspiration ur hembygden; bondelivet
och allmogesederna, sådana han mindes dem från sin barndom
i Vinberg, har hans fantasi tumlat om med i de originellaste
av hans skapelser, i Äventyret om Riksens ständers uppkomst
och i det lekfulla mästerverket Sagan om hästen, som på en
gång är graciöst och sublimt. Den som diktat om hästen, om
skjutsombyten och kyrkomarknader, om hästskojare, karrioler
och snärtslängar som Dalin, han har sin rätta plats vid vägen,
även om det är andra hästkrafter än grållens och valackens,
som sträcka ut där i våra dagar. Det är ingen hårdragen syn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
