Svenska Turistföreningens årsskrift / 1934. Jämtland / 100 (1886-1951) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Torsten Boberg: I odlingens utmarker

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

I Jorm såddes timotej första gången ungefär	1875
Den första separatorn sattes upp i byn omkring	1890
Slåttermaskinen kom dit	1900
Telefon uppsattes	1901
Poststation	1905
Gödselspridare kom första gången till användning	1910
Den första större invasionen av turister kom	1912
Elektriskt ljus	1919
Radsåningsmaskin	1919
Landsvägen	1922
Tröskmotor	1924
Reguljär omnibustrafik	1927

Rent geografiskt äro Jorm och Jormlien alltjämt fjällbyar, men ur samhällelig synpunkt äro de det ej. De ha redan helt länkats in med det modärna Sverige. Så är det med byarna mångenstädes under de jämtländska fjällen. Men på endast ganska kort avstånd från dem finnas andra byar eller enstaka liggande gårdar, där folket ännu endast delvis lämnat den ålderdomliga hushållningen. Att vandra mellan sådana orter är som att ta stickprov här och var ur den svenska allmogehushållningens historia, att i detta avseende förflyttas något hundratal år fram och åter i tiden.

Men där ligga också andra fjällbyar, som, vägförbindelse med yttervärlden och alla denna åtföljande inflytelser till trots, ändå hålla fast vid fäbodväsen och ströängsbruk. En sådan by är t.ex. Ottsjö i Undersåker. Där finns inget bra bete i närheten, och de frostlänta markerna i omgivningen ha aldrig utdikats. Där kommer man sannolikt också i framtiden att sluta upp kring den gamla ordningen.

Den genuine fjällbon nyttjar ännu i mycket stor utsträckning det vildväxande gräset på starrmyrarna som kreatursfoder. De bästa slåttermarkerna med det näringsrikaste gräset har han dock på fastmarksjordens naturliga skogs- och fjällängar. Allra mest givande äro i regel små skogsslogar, fettjan, vid bäckar och åar, där slamförande vatten efter varje längre regnperiod svämmar in över strandmarkerna och »göder» jorden.

Fastmarksjordens helgräs, svingel, gröe, tåtel och andra, höra till de näringsrikaste i fjälltrakterna. Mindre värdefull, men mer karakteristisk för de torra fjällhedarna är staggen, de jämtländska fjällbornas hera, ett ganska segt och hårdslaget gräs.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>