Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik Jonson: Leva i skärgård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ur Erik Dahlberghs Suecia antiqua et hodierna.
Lidö, i Stockholms skärgärd, byggt år 1634 av Bengt Oxenstierna, var ett av de många herresäten, som
nedbrändes 1719 av den härjande ryska galärflottan.
Ty sillen hade börjat gå till vid Hallands och Bohusläns kuster i
förut aldrig sedda mängder. Och dessa landskap hörde nu till
Sverige och kunde därför kasta ut sina rikedomar över hela landet.
Sillen skulle så småningom tränga ut strömmingen.
Västkusten har under tidernas lopp frånryckt ostkusten den
särställning inom den svenska hushållningen, den under sekler innehaft.
Strömmingshandeln började gå tillbaks. Den magra
strömmingen var inte längre så begärlig, sedan man vant sig vid fet
och präktig sill. I slutet på 1700-talet ville upplandsbönderna
inte längre betala två tunnor råg för en tunna strömming. Det
blev därför allt färre, som kunde få sin bärgning vid Upplands
och Södermanlands fiskeskär.
Genom dessa två sakförhållanden, de stora herrgårdarnas
sönderfallande till följd av rysskrigen och strömmingshandelns
successiva tillbakagång på grund av sillens inträngande på
marknaden, skapades en ny kategori av skärgårdsbönder, som levde
på sina öar och livnärde sig på vad dessa kunde giva. Den
här antydda utvecklingen gick naturligtvis mycket långsamt.
De som upplevde den kunde själva icke urskilja den. Men i
förra hälften av 1800-talet var den fullbordad.
Det nya slaget av skärgårdshushåll, som icke gjorde ström-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
