Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gösta Lundquist: Vägen, bilen och landskapet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gösta Lundquist:
VÄGEN, BILEN OCH LANDSKAPET
Uen engelska ambassadören Whitelocke, som någon gång på
hösten år 1653 färdades landsvägen Göteborg—Uppsala, ger i
sin ofta citerade dagbok en drastisk skildring av de vedermödor,
som han och hans sällskap under resan fick utstå.
Gästgivargårdarna längs vägen voro fåtaliga och i alla avseenden
undermåliga. Självdöda kor till middagsspis lära ha varit om inte
precis vardagsmat, så dock en tämligen regelbundet
återkommande företeelse. Drickspenningsraseri lite varstans. Andra
mindre gräsligheter att förtiga. Vad som emellertid främst tycks
ha tagit knäcken på de goda engelsmännens humör var den
långa restiden på de bitvis till övermått steniga och backiga
vägarna. Tre veckor drog det om, innan ambassaden fullständigt
tillplattad nådde destinationsorten, lärdomsstaden vid Fyrisån.
Whitelocke skriver också, när han står vid målet för färden,
att »månge av sällskapet, som förut bevistat flere campagner i
Engelska krigen, och ej voro ovane vid faror eller
besvärligheter, funno dock dem, de under denna uthärdat, oändligen
svårare att undergå i anseende till sträng köld, hiskeliga backar,
usla hästar och resedon, eländiga nattläger och mer än usel
förtäring, som under hela vägen förföljt dem».
I det närmaste alla de hinder som hopade sig på den dåtida
resenärens väg äro nu borta. Kvar står egentligen bara
svårigheten att komma till rätta med sina tjänande bröder på landets
näringsställen och i dess natthärbärgen. Drickspenningssystemet
kan näppeligen ha florerat vildare och mer otyglat på
Whitelockes tid än i vår egen. En viss och inte så liten risk till liv
och lem förefinns fortfarande. De hiskeliga backarna ha
försvunnit, den gamle hederlige stråtrövaren likaså, men den senares
roll har med framgång övertagits av våra dagars bildrulle.
Annars torde det vara onödigt att i belysande syfte visa, att
förhållandena utvecklats från den tid, då en resa Göteborg—
Uppsala tog tre veckor, till vår egen, när varenda skolpojke
354
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
