Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gösta Lundquist: Vägen, bilen och landskapet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vägen, bilen och landskapet
Redan den tillryggalagda väglängden, 2 500 mil, är i
förhållande till den korta tidrymden respektabel, men siffran blir
dessutom anmärkningsvärd därför att dessa mil beteckna färder
på alltigenom olika vägar. Ständigt nya vägar foro vi, min
vän och ledsagare motormannen och jag, ständigt nya områden
besökte vi. Dubbelkörningarna inskränktes till de
oundgängligaste. Vi färdades på allmänna landsvägar, på bygdevägar
av mera turistiskt intresse och på ödebygdsvägar, som ledde
genom skogarna till fjällen.
Under sommarens mitt avverkade vi delar av Mellansverige,
i september gåvo vi oss i väg på vår »lappländska resa» och
sedan denna slutförts ägnade vi resten av året åt landets
sydligare delar. När vi någon gång strax före jultiden lade oss
att vila på våra lagrar, hade vi sett hela Sveriges land. En
tredjedel av dess allmänna vägar hade vi befarit, och det under
loppet av några korta sommar- och höstmånader!
Den färd vi gjorde var alltså ganska kuriös. En Nils
Holger-soniad på sätt och vis. Men den var dock inte bara kuriös.
Gudskelov! Den gav också näring åt gammal kärlek och väckte ny.
Jag vet att det måste låta hädiskt i varje »sann» naturälskares
öron att komma med ett sådant påstående som att farten, den
förkättrade farlen, skulle kunna bidraga till några som helst
upplevelser av mera besjälad art, att en färd per motorfordon
överhuvudtaget skulle kunna ge något djupare intryck av
skönhelen hos det landskap genom vilket man färdas. Och dock
vågar jag påstå detta. Men därom mera senare.
Till sist gav oss denna långfärd en klar föreställning om vilken
enorm utveckling som ligger bakom bara de tre, fyra sista årens
vägarbeten.
Ända fram emot 1920-talets slut kunde den förut citerade
skalden i tämligen ostörd ro dikta om sina orörda marker, där
vägen ännu hänsynsfullt följde landskapets linjer. Det är det
begynnande trettiotalet som kommer honom och andra
lika-tänkande att på ett kraftigare sätt reagera.
Förändringen av vägarnas Jcaraktär och förbättringen av dem,
med den raka linjen som ideal, har gått i en fart som är fullt
värdig de motorfordon, vilka nu befara dem.
Man behöver i detta samband endast erinra sig hur vägen
Stockholm—Uppsala tedde sig så sent som år 1929. Man minns,
inte utan en viss rysning, den smala, högt löpande vägsträckan
357
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
