Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gösta Lundquist: Vägen, bilen och landskapet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gösta Lundquist
Den människa, som lever i vår tid, har det sagts, är antingen
alltigenom modärn eller också alltigenom föråldrad. Antingen är
hon till själ och hjärta en »asfaltpoet», som diktar om
negerkyssar, blänkande boulevarder och en 16-cylindrig
Hispano-Suissa, en människa, som i full shamanistisk yra predikar den
primitivistiska livsföringens evangelium, för vilken den modärna
vägen och det senaste motorvidundret bildar all utvecklings
kulmen, som i den till ytterlighet stegrade farten ser höjdpunkten
av allt liv. Eller också är hon en drömmande estet och
naturpoet, som fjärran från allt buller, bortom all tidens hets och
oro, med blicken ständigt riktad bakåt söker sig fram på gamla
övergivna stigar och vägar, en känslig själ, som vid blotta åsynen
av en tom konservburk i en tranbärsmosse genast börjar
fabulera om sin ungdoms förlorade marker.
Hur orimligt det än kan låta, ha till" och med tänkande
människor fastnat för detta enkla sätt att se på tiden, godtagit denna
enkla uppdelning av mänskligheten i två skarpt åtskilda
kategorier såsom något allmängiltigt. Betraktelsesättet har åtminstone
fått stå förunderligt oemotsagt.
Nyanserna, som ligga mellan dessa ytterlighetsfall, ha i allt
kulturdebatterandet blivit märkvärdigt svagt belysta.
Det har fått gälla som något av ett axiom att den ena hälften
av mänskligheten inför farten och motorfordonet reagerar såsom
dessa unga »livsdyrkare» i extremaste fall ha påståtts göra. Den
andra hälften såsom den i början av uppsatsen citerade skalden,
för vilken automobilen är ett djävulens påfund och bilisten på
vägen en den modärna tidens blåkullafarare, som, oförmögen
att njuta av och fatta det landskap han genomfar, helt går upp
i de rena fartsensationerna.
Visst lever vi i fartens tidevarv, och en och annan människa
kan väl också reagera på detta extrema sätt. Men det finns
dock någonting däremellan! —
I en utomordentligt fin studie betitlad »En uppländsk
landsväg» har Sten Selander tolkat det vemod, som kan gripa en
människa inför den snabba utvecklingen, de väldiga
omvälvningarna i tiden. Mycket av det man vuxit upp i har förändrats.
Vägen, den gamla färdvägen, som för blott ett decennium sedan
slingrade sig fram genom landskapet, mjukt följande alla dess
linjer, och som på de smala strimmorna av odlad bygd förband
gårdarna med varandra, den hotar att helt förändra karaktär.
370
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
