Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gösta Attorps: Resan till sommaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och täckare vordna gudomligheter, med nymfer och najader i
följe, komma på besök till nordiska hagmarker och strandängar.
De höga herrskaperna ha stått levande för hans inbillning och
över detta svenska landskap av gråsten och tall och mossar
kastat det sken av deliciös gratie, av drömmande pastoral lycka,
som Linné var så predisponerad att finna: han visste vad den
svenska vintern var, han hade gått med papper i skorna. Och
när våren kommer dragande över upplandsslätten, med lärkorna
som förödare och göken och Linné i följe, då är det svårt att
inte bli sittande och lyssna, rätt länge, till samspelet av
fågelsång och herdeflöjt.
Men det viktiga hos Linné var ändå det klassiska: sättet att
ställa fram sakerna själva, exakt iakttagna och beskrivna, för
våra ögon. Det är kungsvägen i all skildringskonst, den enda
— eller åtminstone den enda säkra — som leder till den stora
stilen: den som kan fylla läsarens hjärta med glädje och fred
och låta de enkla tingen avteckna sig så sköna, rika och
vederkvickande som de äro. Den som skriver om naturen på detta
sätt för oss in i den och låter oss erfara att vi kommit hem.
Linné och Runeberg gjorde det som det skall göras; Bellman
kunde också göra det, på sitt särskilda och förledande sätt. Och
alltid, när svensk naturskildring varit som bäst, är det till denna
klassiska — eller linnéanska — tradition den anknutit. Det är
en tradition som fordrar verklig kunnighet, oavlåtlig vetgirighet,
förmåga att naivt och självklart gå upp i tingen. Men den ger
sin belöning; om dess trogna kanske det kan sägas något av
vad Geijer sade om Samuel Ödmann, en god linnéan: »Han
tog bilden av den fria naturen med sig inom de fyra väggar,
som sedan blevo hans yttre värld, så frisk som hade den varit
från gårdagen.» Det är en tradition som väl har behövts i
Sverige: den har understundom fått vårt självupptagna lyriska
flöde att klarna till ett starkare och renare vin. Men den
lyckades också bli en tradition, därför att den svarade mot ett par av
folklynnets bestämmande instinkter: förtrogenheten med
naturen, uppgåendet i det faktiska och sakliga, intresset för
naturvetenskaperna och kärleken till sommarlovet.
Det skulle bli ett vidlyftigt och svårt företag att söka följa
den; och man får nöja sig med — och glädja sig åt — att den
ännu lever och förnyas. Den finns hos Sven Hedin, i hans
berättelser från Asien; och man märker den hos våra yngsta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
