Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Christian Lagerlöf: Nittio mil på skidor från jämtländska till lappländska tvärbanan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det är en säregen tjusning att göra en långfärd i fjällen. Vad som kanske mest skiljer den från en vanlig fjällfärd, då man är stationerad på ett ställe hela tiden, är att man varje dag har inte bara en helt ny dagsmarsch framför sig utan också ett nytt mål för dagens strapatser. Det är något visst stimulerande i att på morgonen blicka upp mot en vitskimrande fjällkedja och veta att man på kvällen skall befinna sig på andra sidan om den, där nya dalar och nya fjäll väntar på att man skall upptäcka och anamma deras skönhet. Dagens mödor och besvärligheter får liksom mera mening på det viset, de blir inte bara självändamål utan ett medel att nå framåt mot något. Det är som om hela färden finge en moralisk ryggrad genom att man aldrig stannar där man är utan ständigt strävar mot något nytt och kanske bättre. Så kände också vi det, när vi en härlig söndag i mars 1934 spände på oss skidorna för den första lätta dagsmarschen från Storlien. 90 mil av öde fjällvidder hade vi framför oss, och vår längtans mål blev i detta perspektiv till en lockande hägring, ett sagans lyckoland, som oemotståndligt sporrade oss framåt.
Hur härlig är inte den första dagen i fjället! Den lätta luften, kylan, snön och solen, de öppna viddernas buktiga linjer, den första fräsande utförslöpan, vilken njutning för den, som kommer från stockholmstraktens trista jordgrå barvinter. Man känner ingen trötthet denna dag, allt är så nytt och märkvärdigt, alla sinnen står på helspänn. Man är nyfiken på allting: skall man månne möta några andra turister ute i terrängen, hur skall det första nattkvarteret se ut, blir det lika fint väder i morgon? Den första matrasten med smörgåsar och termos är kanske det bästa. Då känner man verkligen att man kommit en bit på väg, och när man sedan fortsätter i stället för att vända om hemåt, är det som att bränna sina skepp: nu är det för lång väg att gå tillbaka, nu måste vi fram.
De sista kilometerna går över en sjö. Det är redan halvmörkt och packningarna börjar tynga på axlarna, gårdarna på andra sidan sjön tycks inte komma närmare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
