Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Helge Kjellin: En värmlänning reser genom Dal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Helge Kjellin
Berg och Nordkärr i Holms socken. Förgäves spanar jag i denna
rågens, rovornas och svinens bygd efter »dalbohunden», som man
hörde så mycket talas om i barndomens dagar och som ännu
lever i minnet och fantasien ungefär som den stora hunden i H.
C. Andersens »Eldstålet», hunden som hade ögon stora som
tekoppar. »Dalbohunden anses vara ursprunget till S :t
Bernhards-rasen», står det i Horace Marryats 1863 till svenska översatta
»Ett år i Sverige», och han berättar vidare, att en koloni
värmlänningar på 600-talet slog sig ned i Martignydalen i Schweiz och
att de fromma S :t Bernhardshundarna anses härstamma från en
korsning av dessa värmlänningars hundar och en nu utdöd
hundras, som finns avtecknad på de bohuslänska hällristningarna. De
båda hundraserna böra väl då ha mötts någonstans på Dal, att
döma av det bevarade namnet. »Sådan herre, sådan hund» säger
ett ordspråk. Och eftersom det påstås av på det området
sakkunniga, att det rasrenaste folket i Norden är att söka på Dal, så
rimmar det ju bra, att vi där också ha att söka »den ariska hunden».
Det är alltså »alla tiders landskap» detta Dal, vars vapenbild
går i oxens, den trägna tålmodighetens tecken, och vars
landskapsblomma är förgätmigejen, förnöjsamhetens och trohetens symbol.
Vackert har Elsa Carlsson i sin roman från Dalboslätten »Ett
dagsverke» (1927) skildrat den sunda bondenaturen i sin hembygd.
Den var, säger hon, som »hemvävd dräll, konstfull i all sin
enkelhet, med sega lintågor, som höllo att slita på». Och det rinner mig
i minnet ännu ett ord att gömma på, av Ezaline Boheman i
»Sommardagar på Dal» i turistföreningens årsskrift 1921: »Dalsland
alen blyg skönhet, som man måste offra tid på att bli bekant med,
inte en som bjuder ut sig vid första ögonkastet». Och när vi nu
från Brålanda i Fränd ef orsans dalgång i höstkvällsmörkret rulla
nedåt mot denna skildringens slutmål, Vänersborg, så hör jag en
gammal vallåt från Brålanda, »hölingevisan», sjunga inom mig:
»Laia i möra och laia i da,
å ä du min vän, så svarar du mej,
nu lålar ja.»
186
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
