Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berit Spong: I Engelbrekts spår. Till 500-årsminnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Berit Spong
borgs »Blekinge historia». Till slut ena vi oss om brons läge på
kartan. Det återstår att se dess läge i naturen.
Till Karlskrona gå vägarna ned likt benen i en triangel, vars
bas utgöres av den urgamla kustvägen över Lyckeby. Triangelns
västliga »ben» är nyligen förändrat, och vägen flyttad närmare
järnvägen och sjön, medan dess forna sträckning gick så gott som
rakt på min eftersökta bro. En nutida bilist på stora landsvägen
mellan Kalmar och Ronneby kommer inte upp till den gamla bron
eller rättare till de två broarna, ty för ett tiotal år sedan uppdelades
ån i två grenar för att lättare avleda vattnet under vägen. Den
östligaste och nyaste är stensatt och ganska djup. Den gamla är nu
på sommaren mest uttorkad, och det är tre meter ned till
vattenytan, som gömmer sig under alarna, men i vårflod torde den ännu
kunna visa ett djärvt humör, och vid utloppet till havet breder den
ut sig till idel sankmarker, långt borta överkorsade av två nya
ståtliga broar för modärn trafik. Här gick gränsen mellan Östra och
Mellersta härad, och gränsstenen, obetydlig att skåda, står mellan
broarna. Runt omkring häva sig ekbackarna i grandiosa svep.
Under moderträden till dessa ekar voro blekingebönderna
lägrade, och det var bron över den gamla åfåran, som de började
riva, när engelbrektshären ryckte an på Lyckebyvägen under
förkastningsbranten, där nu en liten stuga lagt sig, vit och fredlig som
en duva i ett rede av yppig kaprifol. Men när Engelbrekts
»hoffman», det vill säga hans kavalleri, gjorde schock mot bron, flydde
alla blekingsbor. Och här på stränderna, som redan vårades,
»lagho a badha sidha dödhe oc sära j swijdha». På vilken av dessa
kullar lät Engelbrekt sätta upp den där hatten, som inbjöd till
dagtingan? Resultatet behöver åtminstone intet frågetecken: Blekinge
underkastelse och vägen fri till Ronneby för att mottaga
landskapets ed om huldhet och tro.
Intet fäste men en kyrka behärskar Ronneby. På ett enastående
sätt dominerar den fortfarande staden. När man övervunnit
intrycket av ett karamellskärt och askmolnsblatt funkishus på torget
och av den fula Munktrappan, som leder till kyrkbacken, möter
det inga svårigheter att försjunka i engelbrektsstämningar vid dess
murar. Men förströdd betraktar jag både 11- och
1200-talsporta-len, som tagits fram under putsen, ty jag har fått viktigare ting att
undra över än om Engelbrekt strukit sin kappa mot dem. Jag
undrar över, vilken väg han tog till Lagaholm. Men urkunderna tiga.
Det största tomrummet i min krönikeutstakade reseroute öppnar
300
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
