Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- V. von Feilitzen: Till Ivarstenskåtan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
V. von Feilitzen:
TILL IVARSTENSKÅTAN
En dag i början av augusti månad 1935 vandrar jag den prickade
turiststigen från Nikkaluokta upp till Kebnekaise turiststation. Det
är en strålande vacker sommardag. Solen skiner, och en lätt västlig
vind skänker välbehövlig svalka. I Ladtjojaures vatten spegla sig
Kebnekaisefjällen, jag tror grannare än någonsin, och själva
stortoppens snökalott lyser skimrande vit.
Vid turiststationen är ett rörligt liv. Den ena gruppen av turister
efter den andra anländer under aftonens lopp och sist en stor skara
scouter, som i den glesa björkskogen på fjällsluttningen reser upp sina
små tält. Alla ha de så mycket att berätta, icke minst scouterna,
som komma Kungsleden från Stora Sjöfallet, och även mycket att
fråga om, ty färden gäller ju en bestigning av Kebnekaises stortopp.
För mig är målet ett annat. Jag skall sticka västerut, korsa
Tjäktjavagge och i gränsfjällen söka mig fram till den kåta, som Svenska
turistföreningen för flera år sedan uppfört vid Ivarsten och
riksröset n:r 259.
Med den unge lappmannen Esaias Niia som följeslagare tågar jag
så i väg vid middagstiden följande dag. Raskt gå vi förbi den vassa
Tuolpagorni, Kebnekaises ståtliga utpost i söder, runda hörnet av
Singitjåkkos välvda kupol och träda in i den övre Ladtjodalen,
markerad i söder av Liddopaktes branta väggar och i norr av Singitjåkkos
sluttning. Förbi de små sjöarna i dalgångens botten, som nu trolskt
spegla de stupande fjällen, går färden vidare, och snart utbreder sig
nedanför våra fötter Tjäktjavagge, där turistföreningens lilla
prismastuga på långt håll lyser vit i aftonens skymning. Den taga vi snart
i besittning och installera oss för övernattning.
Det blåser friskt följande morgon, och molnen på fästet jaga
varandra, då och då svepande in topparna i sitt flor, när vi på nytt axla
säckarna för att vandra vidare. Färden ställes nu i nordvästlig
riktning mellan det mäktiga Sälkatjåkko i norr och Rusjkatjåkko i söder.
Vi följa en av de många renstigarna på dalgångens norra sida, där
terrängen är gräsbevuxen och lättgången. Efter en och en halv timmas
marsch med avsevärd stigning nå vi så den steniga passhöjden och
få där en första överblick över de västliga fjälltrakterna. Det är en
högst intressant vildmark, storslagen i all sin oändliga ödslighet. Icke
en grön fläck, så långt ögat når. I botten av dalen avlöser den ena lilla
tjärnen den andra, och hårt packade snödrivor kanta här och där
sjöarnas stränder; endast vattnets små krusande vågor ge tavlan liv.
Vi gå norr om de två första sjöarna och söder om den tredje, vända
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 22:07:41 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/stf/1936/0355.html
