Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nils Ahnlund: Västerbotten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i fragment, nämner inom den del av landsändan, som för oss
kommer i betraktande, Skellefte, Lövånger, Bygde och Ume,
vilken senare socken, säkert den folkrikaste, vid denna tid
innehades i förläning av riksrådet Nils Gustavsson, känd från
Engelbrektsfejden. Skellefte hade då sextio rökar eller hushåll,
Lövånger tjugo och Bygde fyrtio; från Ume, vars skatt utgick i
gråskinn, saknas uppgift. Varken Bygde eller Lövånger nådde på
långt när upp till lappmarksgränsen, vars sträckning man först
långt senare lär känna. Men ume- och skelleftebönder möttes
understundom i de obegränsade skogsbygderna inåt landet, där
de sommar efter sommar vittjade sina av ålder fördelade
»fisketräsk», ända upp mot snöfjällen. Fram till ingången av 1600-talet
räknades dock — såsom redan antytts — de egentliga
fjällområdena med sina »lappbyar» höra till Pite lappmark;
överhuvud betydde lappmarkshandeln mera för de nordligare
socknarna, synnerligast Lule, där samfärdseln med Stockholm var ytterst
livlig. Hur de västerbottniska lappmarkerna vuxit fram och
avrundats inom sina nuvarande gränser kan ej här bli föremål
för någon skildring; några konturer ha givits i det föregående.
Men det förtjänar hållas i minnet, att dessa landförvärv till
icke ringa del skedde på bekostnad av ångermanlänningarnas
intressen, genom fredlig annektering av deras en gång mycket
vidsträckta allmänningar och utmarker. Först år 1700 avskildes
Åsele lappmarkspastorat från sin moderförsamling Anundsjö
i Ångermanland.
Man inser av de anförda talen, att odlingen hade gott
svängrum i kustlandets jordbruksdistrikt. Till närmaste by eller gård
var vägen oftast lång. Det hände en dag 1408 i Östensby i Bygde
— nuvarande Estersmark i Nysätra —, att en liten gosse gick vilse
från hemmet. I sin oro kommo föräldrarna att tänka på det
undergörande korset i Stockholms svartbrödrakloster; de
lovade sig att vallfärda dit, om den lille fanns tillrätta. Efter fyra
dagar kom budet, att han hamnat hos grannen — en dryg mil från
hemmet, mitt i den oländiga skogen. Händelsen, som sorgfälligt
upptecknades av svartbröderna, är i själva verket den första
kända i Västerbottens inre, folkliga historia.
Sekel efter sekel sutto de stora kyrksocknarna i oskiftat bo.
Ingen ändring är att omtala före 1606, då Burträsk på Karl IX:s
befallning utbröts från Skellefte och fick egen kyrkoherde.
Vad som i vår tid återstår av Skellefte forna storpastorat är blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
