Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Wieselgren: Det svenska 1500-talet i dikten och i verkligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett mycket tydligt språk i fråga om konstnärernas förkärlek för
de olika historiska ämnesgrupperna; icke ens Gustav II Adolf
och Karl XII hinna upp till en siffra så hög som Gustav Vasa.
Av 1500-talets enskilda personer ha endast två nått en sådan
ställning inom dikten och konsten att de blivit allmän egendom i
samma omfattning som konungarna: Olaus Petri och Göran
Persson. Den förre har för nu levande generationer fått sin bild
helt och hållet bestämd av Strindberg; föregående försök att
framställa honom ha fullständigt uppslukats av glömskan. Att
Mäster Olof i Strindbergs version fått sina drag mindre från
historien än från författaren själv har nog observerats av kritiken,
men detta har betytt föga. Bilden av den ungdomlige, heroiske
trotsaren har trots detta blivit en gång för alla fastslagen.
Betecknande är att Teodor Lundberg, när han år 1898 fick i
uppdrag att göra en staty över Olaus Petri att uppställa framför
Storkyrkans östra gavel, enligt traditionens uppgift valde till
modell en korpral vid Livgardet till häst (man vet ju som bekant
icke hur Olaus Petri såg ut, då ingen bild av honom bevarats
till eftervärlden). Utan tvivel har konstnären gått till sin uppgift
med Strindbergs Mäster Olofs-bild i tankarna, och att hans verk
med dess typ av viljestark och stridbar manlighet har fångat
något av förebildens anda kan väl icke förnekas.
Göran Persson förekommer i de äldre Erik XIV:sdramerna
(t. ex. hos Bernhard von Beskow) som en dyster, ondskefull och
beräknande skurk, vilkens gemena anslag konungen mot sin
vilja lockas att bringa till utförande. Mera nyanserad framträder
han i Börjessons Erik XIV, där han ter sig som en sammansatt
natur, representerande ej blott sitt eget personliga hat utan också
den revolutionära idéns strid mot högadeln och kyrkan, folkets
förtryckare — drag som sedermera gå igen också i Strindbergs
Göran Persson-gestalt. Men dessa litterära porträtt ha aldrig
blivit så allmänt bekanta som de bilder av honom vilka skapats
av konsten, främst av Georg von Rosen. Hans etsning Göran
Persson beskådar från sitt fönster herr Nils Stures skymfliga
intåg i Stockholm, som utställdes 1868, återger på ett lysande
sätt den hävdvunna uppfattningen, och den stora, redan förut
omtalade oljemålningen Erik XIV mellan Göran Persson och
Karin Månsdotter (1871) fullföljer och utvecklar än mera den
tidigare utformade karaktärsbilden. Vid jämförelse med det
Rosenska verket träda de litterära porträtten i skuggan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
