Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Wieselgren: Det svenska 1500-talet i dikten och i verkligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Konstnärens pensel har här visat sig som en starkare och mera effektiv
opinionsbildare än pennan. I viss mån beror väl detta på att
Georg von Rosen, i trots av att han tillhörde det borgerliga
nittonde århundradet, i själ och hjärta var en typisk aristokrat,
som gent emot Göran Persson alltjämt erfor något av den
högättade adelsmannens hat mot parvenyn från folkdjupet.
Vi ha i några stickprov visat hur det svenska 1500-talet tecknats
i dikt och konst och hur det genom förmedling av dessa bägge
faktorer kommit att te sig för eftervärlden. Det återstår oss nu
att pröva hur forskningen ställer sig till den bild, som sålunda
smugit sig in i de flesta svenskars medvetande och kommit att
verka bestämmande på deras historiska värdeomdömen.
Vad beträffar Gustav Vasa så sakna vi tyvärr ännu alltjämt
en skildring av hans personlighet, som stöder sig på den moderna
vetenskapens resultat. Det förefaller nästan som om forskarna
ryggat tillbaka för uppgiften i känsla av den svårighet det alltid
bereder att på grundval av fakta korrigera en allmänt vedertagen
och inrotad åskådning. Utan tvivel skulle en modern Gustav
Vasa-biografi komma att innehålla tämligen litet av den vanliga
bilden av konungen. Gustav Vasas karaktär erbjuder nämligen
en underlig blandning av gott och ont, av storslaget och smått,
av ädelt och lågsinnat. Vi förstå honom bättre sedan det blivit
klart att sinnessjukdomen var ärftlig inom Vasahuset. Erik
Johansson Vasa, Gustav Vasas fader, var en föga begåvad person
med drag av stark excentricitet, vilka tydligen frapperat samtiden.
Ett våldsamt och hetsigt lynne tycks ha följt honom genom livet.
Med Stockholms borgare, som ibland trädde hans godsherrerätt
på Rydboholm för nära, låg han i häftig strid och blev vid ett
tillfälle förmanad att han icke måtte hamra och hantera folk
som oskäliga skogsdjur. För inbrott och plundring i Ekerö
kyrka var han nära att bliva lyst i kyrkans stora bann. Detta drag
av bristande själslig balans framträder också hos hans store son.
Gustav Vasa hade alltid lätt till vrede, han var sällsynt
långsint, i högsta grad ömtålig för kritik och intill gränsen för det
abnorma misstänksam mot allt och alla. Den väldiga
befriargärning han utfört gav honom enligt hans mening rätt att sköta
Sverige efter sitt goda behag och som sin personliga egendom.
Emil Hildebrand, som bäst förstått honom, har påpekat att hans
regering bär ett revolutionärt drag, framför allt genom dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
