Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lars Madsén: Sot och slott. Levande 1700-tal vid uppländska bruk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ryske allhärskaren att darra. I förra hälften av 1700-talet bredde
emellertid järnmanufakturtillverkningen ut sig till förfång för
vapnen, det blev mest yxor och liar som gjordes, liksom det är
än i dag.
— Först räcker och smider jag vid vattenhammaren. Den gör
en tredjedel av arbetet. Sen går jag till städet vid härden och tar
till en handhammare. Jag baklikar, framlikar, viker opp
ryggen, dänger, d. v. s. vattensmider, för jämnhetens och
rakhetens skull, sen grovriktar jag, uddar, kröker lår och
stämplar, dänger udden, härdar, anlöper, det är för att mildra det
hårda flas-stålet, riktar, ett svårt arbete, slipar och målar. Sen
är lien färdig. Men då har jag också slagit 1 300 slag med
handhammaren. Tio liar om dagen är ett lagom beting. Det gör
13 000 slag. På 1700-talet kunde en duktig smed göra ändå fler
liar, men på den tiden slapp han att till exempel vika opp ryggen.
Nu är jag ensam om det här. När jag var ung fanns det 18
smeder i Vira, 8 ungefär var mästare, resten söner och arbetare,
de kallades aldrig drängar här. En gift arbetare hade 20 öre yxan,
d. v. s. 1: 20 per dag, ända till förra kristiden. Så nog har den
gamla tiden levt kvar länge nog här.
 |
| A.-B. KARTOGRAFISKA INSTITUTET |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
