Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik Lundberg: Borg och herreman. På spaning efter ett förlorat århundrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Låt oss granska dessa våra skatter! Det är visst inte bara fråga
om mängder av importerade konstverk och inredningspjäser,
om byggnader utförda av främmande mästare, vilket allt ju
vittnar om en hos oss enastående köpkraft och köpvilja. Utan
det gäller lika mycket en rik, folkligt förankrad byggnadskonst
med sinnrik teknik i tegelmurning och utsökt färdighet i
gråstensbygge; en svensk figurskulptur med psykologisk
tolkningsför-måga, en ej föraktlig dekorativ målningstradition — med andra
ord en levande, frodig, klart folklig konstalstring med herremän,
borgare och bergsmän samt även bönder såsom avnämare.
Hur är det möjligt att på profan mark en så levande
konstnärlig kultur icke efterlämnat märken som äro lika kännbara i
våra dagars Sverige? Den måste ju dock ha satt spår även på
detta område. Är det verkligen möjligt att en tidsålder på detta
sätt kan utplånas? Och vad kan då vara orsaken härtill?
Låt oss söka lösningen av detta egendomliga problem! Låt
oss gå på spaning efter detta den profana byggnadskulturens
förlorade århundrade!
Till en början, vilka idéer, vilka konstnärliga och
byggnads-mässiga impulser är det som under 1400-talet nått Sverige? —
En av de platser där vi kunna få bäst besked på denna fråga är
Linköpings domkyrka, vars kor planlades och påbörjades av
biskop Knut omkring 1412 och efter en lång paus i
byggnadsarbetet fullbordades av Henrik Tidemansson. Den ursprungliga
arkitekten var en främling. Han hette Gerlach och kom från Köln.
Hans minnestavla bevaras alltjämt i kyrkans mur.
Linköpings-koret är strängt taget vår enda verkligt högklassiga byggnad av
kontinentalt sengotiskt snitt— Sankta Karin i Visby tillhör i
huvudsak ännu 1300-talet. Allt är här huggen kalksten, blå kalksten
med ett skimmer i varmt leverrött. Smäckra pelare med den
gotiska stilens egendomliga urgröpande modellering — all form
danas med konkava snitt, aldrig med mjukt utfyllande
rund-ning — eleganta stjärnvalv och väldiga murgenombrytningar
med glaset omfattat av smala spröjsar och rosverk i finhuggen
kalksten. Det hela ter sig som en lykta, en glaslykta med
smäckert elegant, ja man kan säga smidig, nästan elastiskt smidigt
stomme av pelare och väggfält, som hålla glaset. Men denna
stomme är inte bara ett lätt överskådligt ramverk, den bildar
också en skog av stammar och grenar, som korsa och delvis
dölja varandra. Och detta är något mycket väsentligt att ta fasta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
