Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ernst Manker: Dagar på Tjörn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
offrades också vid enens rot. En senare och mindre troende tid
lär ha tagit vara på slantarna, men nålarna sitter kvar, gömda i
den svällande enstammen. Enen är alltjämt tabu, väl inte av
vidskeplig fruktan utan av pietet mot traditionen.
Även för mödrarnas fasa, »den dåli sygen» eller engelska
sjukan, visste Kari bot: »növann». Det fanns en spricka i en
lodrät berghäll i Balkeröd, som det sipprade vatten ur, ett vatten
av märklig kraft. En slant släpptes in i springan, en skål sattes
under, allt efter solnedgången, och före soluppgången hämtades
medicinen hem.
En mördares blod var också en god medicin mot den dåliga
sjukan, men det hade inte mor Kari tillgång till. Däremot var det
borta i Kållekärr en frigiven livstidsfånge, kamrat med
Lasse-Maja på Marstrands fästning, som under sina återstående dagar
gjorde bot med sitt blod för att rädda barnen.
Strax bortom Ryd låg Hasselkroken, idylliskt undanstucken
alldeles som namnet angav. Där fann jag en av mina bästa
sages-män, Karl i Hasselkroken, målare och snickare till yrket, fin och
god som människa och med mycken tradition i minnet. Han
hade den märkligaste stugan på hela Hakenäset, för det var ett
halvdubbelt hus, ensamt i sitt slag, med köket tvärs över ena
gaveln och rum och kammare i bredd på den andra. En
jättelik spiselmur, gemensam för alla tre rummen och med tunna
stenhällar som skjutbara spjäll, tog upp nästan halva stugan.
Även på ett annat vis var stugan märkvärdig: den hade flyttats
tre gånger och kunde med »västersta» knuten ge bot mot »tröt»,
sendrag. Karl kom ännu ihåg, hur han som pojke såg folk komma
och »lutta för tröt». De stack handen med sendraget under den
korstimrade knuten och lyfte allt vad de orkade tre gånger i
rad och rabblade för varje gång ramsan:
Jä lutter på dej, som ä flött,
hjälp du mej, som ä tröt!
Och så spottade de tre gånger.
Lyftningen var nog inte så dum, antog Karl, men ramsan och
spottningen var väl mest bara för att det skulle se konstigt ut —
alldeles som vattnet i Jesu ord om dopets sakrament.
Ryd och Hasselkroken räknades till »haiiinera», småställena
ute i utmarkerna. Men även i »böjda», bondbygden, levde den
gamla traditionen kvar — livligast kanske i Rörvik, för Andreas’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
