Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Barbro Alving: Sommarnöjet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Barbro Alving:
SOMMARNÖJET
Mycket och mångahanda kan man äga på denna jord. Det finns
folk som äger stora gårdar med skogar och ängar och kullar och
kor — men ändå vet jag bara en som äger ett skogsbryn.
Det var en liten stadsflicka på sommarnöje och skogsbrynet var
ett mälarbryn. Då — och det är gott och väl tjugofem år sedan hon
första gången fick syn på det — kunde hon inte säga riktigt vad
det var med det där skogsbrynet som gjorde ett så starkt intryck.
Men hon kunde sitta i timtal på en grönmossig gammal
kyrkogårdsmur och dingla med sina sönderrispade sommarben och se
bort över en åkerlapp mot skogskanten där bakom. Och hon blev
så vemodig och upprörd som bara barnungar och mycket gamla
blir inför den fulländade skönheten. För det var ett fulländat
skönt skogsbryn. Den gula åkerkanten smög sig mot det i
förtroliga flikar och så mycket tillät skogen, men sedan reste den sig
som en mur av mörk hemlighetsfullhet, sluten och förnäm.
Flickan, som hade lätt för att tänka besynnerliga saker, kunde ibland
få för sig att så kunde ansiktet se ut på en lycklig död människa.
Den som har tappat all kontakt med sin barndom är det synd
om, sägs det. Än i denna dag vallfärdar jag vid tillfälle till den
gamla kyrkogårdsmuren vid en krök på en mälarlandsväg och
sätter mig och tittar, och då sluter sig kontakten utan vidare
mellan trettiofemåringen—stockholmsmänniskan och den gängliga
jäntan, som satt där i sommarskymningen för många år sedan
och grät för att allting var så vackert. Och vems förtjänst är det?
Det gamla stabila sommarnöjets. Hade det inte varit så självklart
för familjen att varje år återvända till samma lantliga plats, så
hade jag möjligen blivit bekant med mitt skogsbryn men aldrig
fått uppleva återseendets betydelsefulla glädje och inte haft denna
naturliga kontaktplats med det förflutna, som med åren kommit
att betyda inte så litet.
Det finns folk med hästminne, som minns vad de sade vid tre
års ålder och volangerna på första barnbalen. För dem som var
205
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
