Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lars Madsén: Yrkesresenärer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lars Madsen
marksberg är också värmlänningarna litet trögare, där liknar de
mer de riktiga masarna, som det är något särdeles trögt över.
Mellan Borlänge och Falun tiger folk, mellan Kil och Säffle skrattar
de», menar tågbefälhavarna. »Masar är både påstridiga och
ordkarga, de kan rent av vara besvärliga ibland. ’Ar det så det inte
passar, så struntar vi i att åka med er. Det går många tåg, se.’
Det är masasätt det. I en militärtrupp är alltid masarna värst att
placera sig själv och sina ryggsäckar i korridoren, folket från
Värmlands och Örebro regementen kommer man lättare till tals med.»
»Dalborna är betydligt tystare, mer lugna på något sätt, och
väldigt hjälpsamma och vid hållplatser så bruka de lasta ur och i
själva. Västgötarna är trevliga fast jag inte kan säga, att jag
känner dem närmare. Göteborgarna är ibland litet dryga, de
begriper allt och skall förstå långt mer än de egentligen gör, och så
kan en bli led åt själva dialekten.»
»Idrottslag är en sort för sig. Pojkar är pojkar, naturligtvis, och
skräniga kan de vara till exempel på nattåg. Förr hängde de hela
gänget i fönstrena och skrek och var karlar, numera behöver
man bara säga till ledaren.»
I stort sett måste man som sammanfattning säga, att de
resande blivit avgjort bättre på de sista 15, för att inte säga 20 åren,
därom enas alla konduktörer.
Restaurantpersonalen bör ju få en stor människokännedom.
Kanske inte så mycket de som arbetar bak kökets
mjölkglasrutor, de bör mänskligt att döma inte hinna se så mycket av
res-leden heller. Men de kan den. Kokerskan i vitt och huckle, som
svänger stekpannorna över den väldiga spisen, hon har åkt i 33
år, ett tåg till Malmö, två till Göteborg, två till Östersund, ett
till Gävle och ett till Nässjö, om och om igen, hon känner precis
på tågets gång var hon befinner sig, hon vet åt vilket håll tåget
skall slänga, så hon behöver inte daska i. När banorna
elektrifierades och hastigheten ökades, medförde detta en viss
desorientering; de gamla tecknen i ben och kropp stämde inte
längre, man var en tid inte så säker på var man befann sig, men
snart hade man lärt om. Och nog hinner man kika i fönstren så
mycket att man bekantar sig med järnvägspersonalen utefter
linjen åtminstone. Man måste ju ha luft.
»En etta korv, en tvåa fisk, en pannbiff. Vad heter sjötunga
på tyska, jag sa Plattfisch», kommer en kypare instörtande med
en trave disk.
258
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
