Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mats Rehnberg: Från skolbänken till vandringsleden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mats Rehnberg
Ett par Uppsalastudenter, som sommaren 1835 var stadda på
fotvandring, har beskrivit hur de brukade gå till väga, då de
önskade bli inbjudna på något ställe. Ofta inleddes samtalet med
ungefär följande kruserliga fras: Ödmjukaste tjänare! Vi äro
tvenne vandrande studenter och be herrskapet ödmjukast om
ursäkt, därför att vi tagit oss friheten att stiga in. »I början voro vi
väl något förlägne vid varje nytt tillfälle, då vår vältalighet sattes
på prov», skriver en av de unga vandrarna i sin dagbok, »men
genom lång praktik bragtes vi slutligen därhän, att även det
mest snåla ansikte ej kunde bringa oss utom koncepterna.» Att
dessa två studenter var smålänningar, utgjorde nog inte den
enda anledningen till deras sparsamhet och ständiga försök att
slippa utgifter. Ännu för ett sekel sedan spelade
naturahushållningen en viktig roll för de svenska lantmanna- och
ämbetsmannahem, varifrån de flesta studenterna rekryterades, och
tillgången av reda penningar var ofta så knapp, att några större
summor ingalunda kunde spenderas på sådana företag som
fotvandringar. Bara färden från hemmet och till Uppsala eller Lund
var ofta en resa på flera dygn.
De minimala reskassorna gjorde att vandrande skolpojkar och
studenter så vitt möjligt sökte undvika gästgivargårdarna och
deras beryktade klåsystem. Diligensfärd och gästgivarskjuts var
för dåtida ungdom nästan lika otänkbart som Il-klassresa skulle
vara för våra dagars vandrarhemsbesökare. I stället kunde bruk,
herrgårdar och framför allt prästgårdar så mycket säkrare räkna
med påhälsning. Det är förunderligt vad särskilt prästgårdarna
förr tycks ha kunnat fylla många funktioner. Om man i gamla
dagböcker följer resenärer av detta slag, skall man märka, att de
flesta finner anledning att gästa ett par prästgårdar i veckan. Här
kunde vandrarna räkna på värdar, som förstod deras situation
och som själva kanske bultat på främmande dörrar i samma
belägenhet. På grund av kommunikationernas art var gästfriheten
på landsbygden av helt andra dimensioner än nu för tiden.
Vanligen var det flera ungdomar, som slagit följe, och nästan
undantagslöst har det varit pojkar. Flickorna var alltför bundna
av göromål i hemmen, och att de skulle kunna få ge sig ut på
vägarna var ur alla synpunkter något otänkbart för hundra år
sedan. Dessutom var skolfrågan för dem ordnad på annat sätt —
eller rättare sagt icke ordnad alls.
Före vandrarhemmens och turisthotellens tid var själva res-
280
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
