Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Calla Anrick: STF antiqua et hodierna. Glimtar ur en sextioårings liv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S TF antiqua et hodierna
som under åren skulle komma att spela en utomordentlig roll,
när det gällt att spegla det svenska landet: »då fotografi och
tu-ristlif alltmer och mer blifva förbundna med hvarandra, har
föreningen under sista året (1888) inköpt en god
fotografikamera. ..» står det — tanken tar ett jätteskutt fram till C. G.
Rosenbergs mästerskap. »Några ord till våra qvinliga turister» heter en
annan vägledande uppsats, där man säger:»... ömma mödrar och
ängsliga tanter uppkasta ofta den frågan: är det försvarligt att
sända ensamma damer ut på fjällvandring? Härpå svarar jag:
oförsvarligt är det icke; men hafva damerna tillfälle till
herrsällskap, måste detta betraktas såsom en stor vinst. En erfaren äldre
turist — helst en slägting — (man kommer på en fottur i
mångahanda situationer ofta af en rätt delikat natur) kan i väsentlig
grad bidraga till att göra färden angenäm. Men en oerfaren
tu-ristglop är sämre än ingenting.–– Drägten bör göras af
helylle, mörkt, starkt tyg, och så slät och enkel som möjligt. Plisséer
och liknande grannlåter samla blott damm och smuts. Helskuren
drägt är mycket opraktisk. Då man blott har en enda omgång,
är det vid torkningsscener en stor fördel att kunna behålla
öfver-delen på, som sällan blir våt, under det kjolen upphänges till
torkning. Af kjolar behöfver man icke flera än de två man har
på: en kulört underkjol af flanell eller trikot och en mörk, slät
kjol af velour eller cheviot.»
Var det inte rart och omtänksamt av Turistföreningens
skäggiga farbröder anno 1889?
År 1915 blev en revolution i årsskriftens historia. Redaktören,
fru Boheman, införde en ny princip: varje årsskrift skulle samla
sig kring ett landskap. Början gjordes med Uppland. Ett
våldsamt indignerat brev kom efter utgivandet Turistföreningen
tillhanda. Vad tillät sig Turistföreningen? Att skämta med våra
heliga och dyrbara fornskatter, våra uppländska runstenar.
Att svära. Redaktör och förening bedyrade sin oskuld. De hade
inte haft en aning om vad som hänt. På den tiden brukades små
prydligt tecknade vinjetter över och under artiklarna. Och under
en ytterst allvarlig uppsats om »Det forntida Uppland och havet»
stod en tecknad runsten med den sedvanliga slingan ristad med
runor. En skräckslagen publikationsnämnd tog på sig
glasögonen, vände först boken upp och ned och stavade mödosamt
igenom det camouflage, som bildades av »runorna». Där stod
nämligen: »Ossian Elgström ritade denna sten han gnodde en
349
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
