Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Ullenius: Primitiv fångstkultur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunnar Ullenius
Djupt i litorinaleran under Norrköpings rådhustomt fann man
i skelettet av en vikaresäl en benharpun med dubbla fästehål
för fångstlinan. Här blottas en fångsttragedi för 6 000 år sedan.
Den harpunerade sälen har slitit sig loss från fångstmannen och
gått till botten, där den dött med harpunen i skrovet.
Sälviltets rörelser i den östsvenska stenåldersskärgården
tedde sig säkerligen för den dåtida fångstmannen på samma sätt
som det gör för nutidens insynte kustbo. Tidlös och intimt
uppfattad är Albert Engströms förtrogna skildring av miljön. Den
kunde förresten gott vara upplevd strax utanför Åloppes eller
Säters stenåldersboplatser:
»Det är landvind och sälarna ligga och sola sig på sina stenar
eller simma omkring i det smaragdgröna vattnet på revet. Jag
ligger dold i strandhavren på mindre avstånd än ett ordinärt
har-håll och studerar dem. Jag har lagt mig så att de ej kunna känna
min vittring, ty då skulle de ögonblickligen ge sig därifrån.
På en stor sten ligga två gråsälar och leka med varandra. De
visa tänderna och nafsa efter varandras nosar, grymta och
snarka av välbehag, vända varandra ryggarna, vältra sig
vällustigt, nafsa igen och parera utfallen med skrävlingarna som
boxare. En annan säl försöker komma upp på stenen men
tillbakavisas med ett ilsket väsande och grinande käftar.
En bit utanför dyker en väldig gråsäl upp med en meterlång
lax i gapet. Han har gripit den tvärs över nacken och svänger
den av och an tills den blir stilla. Så tar han ett fast tag med
ena skrävlingen under gällocket och river av köttet på ena sidan
av laxen ända till analfenan, släpper laxen och slafsar i sig
köttschoket, tuggande och stånkande av välbehag. Så dyker han
efter laxen, kommer upp med den igen med samma grepp om
nacken och behandlar den andra sidan som den första.»
Den 20 september 1901 blev en minnesvärd dag för den grupp
av uppsaliensiska studenter som samlats kring docenten i det
nya läroämnet jämförande fornkunskap, Oskar Almgren. Då
konstaterades nämligen den första mellansvenska
stenåldersboplatsen. Almgren har vittnat om, vilket sällsamt intryck det
gjorde på dem alla, då man vid Åloppe mitt i Uppland hittade
sälben tillsammans med ornerade krukskärvor trettio meter
över nuvarande havsnivå och bortåt tio mil från det nutida
kustbandet. Det var ett fynd, som skulle väcka liv i en bety-
100
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
