- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1946. Förhistorisk tid i Sverige /
249

(1886)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bertil Almgren: Färd till Gotlands Hesperider

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Färd till Gotlands Hesperider

väg i norra branten jagade vi fåren framför oss ner på
Norder-slätt, vars halvrundel kantas av ett vilt rauktummel, där de
jättelika havsdyningarna vräker in över kalkstenspallen i vattenbrynet.

I stenåldershavets strandklapper högt uppe på slätten ligga
som övervallade vrak två skeppssättningar, vilkas skrov bildas
av kantställda kalkstenshällar. De byggdes till gravmonument
femhundra år före Kristi födelse under brytningstiden mellan
bronsålder och järnålder. Deras likar kan man se överallt i de
gotländska kustskogarna, där några vid utgrävningar visat sig
innehålla obrända skelett, ibland med halsring av brons eller
dräktnålar av järn. I andra hittas brända ben från likbålet
hopsamlade i en lerkruka eller en liten stenkista.

Vi visste alltså hur vi skulle ha det och grep spadarna för att
raskt torva av graven. Medan den ena spaden var slö och full
av hack, var den andra helt enkelt omböjd i eggen. De slant
mot klappern, som överallt stack upp genom den
centimetertunna grästorven. Vi tog i med förtvivlans kraft och fick i varje
spadtag en halv kvadratdecimeter grästorv och högst tre smärre
stenar. Snart, alltför snart för att vara bra, hittade vi ett obränt
ben. Onda aningar måste tystas: det måste vara djurben, graven
kan helt enkelt inte vara plundrad, allt är ju så fruktansvärt
hårt hopkilat.

Det kom mera ben, det var människoben, graven var plundrad.
Nu var det svårt att inte tappa sugen, att uppdriva nödig energi
för att fortsätta i denna förtvivlat fasta, nästan hopsinkade,
kantiga kalkstensklapper utan hopp om att finna någonting.
Men arkeologen måste göra sin plikt, graven måste grävas ut
helt och hållet, ty fina fynd kan komma oväntat i botten av en
plundrad grav. Det var bara att fortsätta och försöka pressa
in spaden mellan stenarna tills magmusklerna värkte. Några
krukskärvor blev enda trösten.

Lisa kom med kaffe, som var märkvärdigt gott trots att det
var kokt på saltvatten. Vi visste ju inte ens var det fanns
dricksvatten, eftersom Boppar’n inte var med. Första dagen sökte vi
längs södra stranden bland strandvallarna och mellan
jätteblocken nedanför branten, tills vi långt bort på västkanten,
nästan under Suder Vagnhus-grottans gap hittade en håla i
strandklippan, dit vattnet sipprade ner från bergssluttningen.
Vattnet smakade sött, trots att bränningarna måste slå ditupp
vid storm och trots att där växte fullt med mjukluddiga gröna

249

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 17:22:54 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/stf/1946/0251.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free