- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1946. Förhistorisk tid i Sverige /
324

(1886)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf Rabe: Om långfärdssegling. En rapsodi

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Gustaf Rabe

häromåret. Det var strax efter midnatt. Ljusningen hade ännu
knappast börjat. Allt var tyst. Även nattbrisen hade nästan
somnat, och båten gled ljudlöst genom vattnet. Ett krysslag förde
oss rätt nära in mot ett skär om kanske ett par hundra
kvadratmeters yta. Vi hade icke sett, att det var någon fågel på skäret.
Men plötsligt hördes ett gällt måsskri, och mot norrhimmeln
såg vi en ensam mås lyfta under kraftiga varningsrop.
Ögonblicket efteråt ljöd ett oerhört oväsen från kanske hundra
fågelstrupar på skäret. Men det var icke den vanliga blandningen
av kackel och skrin utan uteslutande korta, skarpa, ilskna rop
och kommandoord. Vi hörde ett par simfåglar plumsa ner i
sjön, men ingen enda fågel lyfte från skäret. Efter några minuter
slog den fågel, som flugit upp, åter ned på skäret. Och sedan
ytterligare en del förargade och buttra repliker växlats, blev
allt lika tyst som förut. Det var tydligt, att vi råkat väcka någon
särskilt lättsövd mås, och att denna genom sitt skrik väckt alla
de övriga, som gemensamt med skällsord och åthutningar
kastade sig över den nervöse stackaren, som stört deras nattro, tills
de fingo honom tyst igen. Men det var kanske orätt att jämföra
det med mänsklig samhällsanda.

Märkligt tycker man ju alltid att det är, när man får se säl,
särskilt om man har turen att få syn på en större flock sälar,
uppkrupna på något av de yttersta skären, och lyckas komma dem
närmare in på livet, innan de upptäcka båten och skumpa ned
i sitt rätta element. — En gång, när vi tidigt i gryningen utifrån
sjön styrde in mot de yttersta skären vid östgötakusten långt
från utprickade infartsleder, upplevde vi något av en sensation.
Med ledning av profilteckningar i ett tidigare års loggbok hade
vi letat rätt på de två kobbar, som bilda den ganska smala port,
genom vilken infarten skulle kunna försiggå utan kontakt med
de friliggande förrädiska grunden runt omkring. Vi styrde
frimodigt in mot hålet. Från ett par hundra meters håll upptäckte
vi plötsligt, att över nästan hela portens bredd sträckte sig ett
bränningsgrund, där dyningen från havet skummade och sjöd.
Orienteringen måste sålunda ha varit oriktig ! Båten sköt god fart,
så att situationen var onekligen spännande, ty om man i
kustbandet icke vet precis var man befinner sig, så har det kära
fosterlandet en obehaglig benägenhet att plötsligt göra sig påmint
genom att dyka upp från djupen i alltför närgånget intresse
för kölen. Med kikarens hjälp upptäckte vi emellertid, att brän-

324

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Mar 8 22:01:40 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/stf/1946/0326.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free