Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adertonhundratalet - Jalmar Furuskog: I bergslag och bruksbygd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I bergslag och bruksbygd
hästvindar, dragna av hästar som vandrade runt. Det var en
välkommen biförtjänst för traktens bergsmän och bönder att under
någon tid »köra i vind» vid gruvan, och på många ställen användes
denna metod under hela seklet.
Men här och där hade man redan vid 1700-talets början tagit en
ny uppfinning i anspråk. Det var den store Polhem som hade
utarbetat den för praktiskt bruk, och det är inte för mycket sagt att
den är av världshistoriskt intresse, ty den innebär det första
lyckade försöket i världen att överföra energi på längre avstånd.
Energikällan var något av de vattenfall som det i vår brutna
bergslagsterräng finns gott om, och konsumenten var gruvan. Men
avståndet från vattenfallet till gruvan var tyvärr ofta ganska långt.
Då byggde man ett stort vattenhjul och lät dess rörelser överföras
av långa ledningar av trä. Dessa »konstgångar» gick på stolpar
genom skogarna och över höjderna och rörde sina armar fram och
tillbaka under högljutt gnissel. Till en början kunde »konsten»
endast användas för att pumpa vatten. Men vid Långban fick John
och Nils höra åtskilligt om den skicklige konststigaren Bengt
Branzell, som kort före seklets ingång hade byggt ett stångspel, som
också uppfordrade malm och berg. Det ansågs då vara det enda i sitt
slag i riket, men det fick snart många efterträdare. Branzell hade
med hjälp av ett »hakspel» förvandlat konstens fram- och
tillbakagående rörelse till roterande. Därigenom blev konstledningarna till
utomordentlig nytta.
Det är synd att man nästan överallt har låtit dessa »konster»
förstöras och försvinna. De utgör ett praktfullt monument över den
lust till experiment och den uppfinnarglädje som kännetecknar
bergslagen. Alldeles borta är de dock inte. Vid Pershyttan nära
Nora finns vattenhjulet och en bit av stånggången bevarade. På det
märkliga gruvfältet vid Ludvika gammelgård kan man få en
mycket suggestiv föreställning om hur det gick till. Dit har man flyttat
två stora vattenhjul och en lång stånggång. Hjulet står visserligen
stilla, men en liten motor sätter konsten i gång, man får höra den
underliga sången från de gnisslande träarmarna och från den lilla
konstklockan, som med sina klara slag några gånger i minuten
meddelar att allt går som det skall. Om hon slutar ringa, vaknar
konstvaktaren.
Den slutgiltiga lösningen av gruvornas kraftproblem nåddes
genom elektrifieringen. Adertonhundratalet fick bara uppleva den
första akten i det stora drama som handlar om hur de brusande
133
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
