Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adertonhundratalet - Axel Granholm: Järnvägsbyggarliv och gärning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J ärnvägsby ggarliv och gärning
lunda förlöpte ulan friktioner. Rallarens förhållande till
handlanden har alltid haft sina poänger.
Enformig blev dieten redan på grund av råvarornas ursprung.
I proviantörens magasin och butiker dominerade konservburkarna,
»hermetikken». Än enformigare blev den genom de kvinnliga
barackkockarnas ringa förmåga att göra det bästa möjliga av
råvarorna. Själv förnimmer jag än i dag otrevliga sensationer, när jag
någon gång föranledes att tänka tillbaka på »fiskeboller» i
plåtburk, salt islandsfår i konserverad kål och framför allt på 100 kilos
flak av hälleflundra, »kveite», liggande frusna på magasinsgolv och
ur vilka dagsransonen höggs ut i tjocka flisor med timmermansbila
för anrättning på olika sätt.
För dem som ej lät arbetet vara aili blev det gärna klent med
underhållningen och livets nöjen däruppe i isoleringen. Den
storslagna, vackra naturen gav sitt även för det enklare sinnet, och
jakten och fisket sitt. Föreningslivet var ej utvecklat,
vandringsbiblioteken utnyttjades, men ej överdrivet. Det mesta av fröjderna gick
nog ut på raffel och spel och njutandet av vad langarna tillförde.
Brännvin ansågs enligt gammal svensk åskådning aldrig kunna
betalas för dyrt och blev även dyrt betalat. Blott legendariskt kan
talas om langare, som fingo i likvid för sina omisstänksamt
utlämnade litrar bara en ranson smörj, men med större rätt om den
berömde storlangaren Konjaksnisse, som en gång — oförsynt
förtroendefullt — satt in sin häst med partiforan i ett statens färdstall
och vid återkomsten från den därifrån företagna utminuteringen
fann seldonen inlämnade i förvar på järnvägsbyggnadens förråd och
hästen borta på grönbete fjärran i fjällen. Något allmänt supliv var
det dock aldrig; det var mera sällan vi befäl behövde komma
tillstädes för att söka bringa ordning och fred i någon barack, där det
härjades. Betecknande för rallarens kynne var att detta gick lättare
för sig utan följe och hjälp av uniformerad länsman eller polis.
Kärlek måste vi ha, om än aldrig så lite. Den ömtåliga
angelägenheten fick givetvis sitt kapitel i det avskilda livet däruppe.
Det var, fortfarande av kommunikationsskäl, mest kvinnor från
fjordarna i väster, som syntes här uppe som tjänarinnor och
älskarinnor — givetvis av enklare slag. Så var det Rombaksbottens
primitiva nöjesparadis nere vid fjorden. Där kunde kampen om
kvinnan ibland ta sig våldsammare former. Uppefter arbetslinjen
minns jag ej att lidelserna brukade taga sig allvarligare utbrott.
Andra materiella njutningar togo sitt — ofta mycket — och be-
311
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
