Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Jansson: I Tolvmilaskogen. Turisttitt på värmländska finnbygder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I Tolvmilaskogen
Ett par dussin personer talar sålunda finska på skoj. Som
samtalsspråk levde finskan mera allmänt framåt 1900. På 80-talet var
det vardagsspråket överallt i finnbygderna. Mor på Lakomägg,
Elisabeth Olsson, var skollärarinna i Viggen under nästan hela
80-talet, och då var det ganska motigt att få barnen att tala svenska.
Så fort de slapp ut på rasterna hördes bara finska.
Den lilla samling finsktalande som ännu existerar skulle räcka
nästan precis att dela upp med två på varje bevarad rökstuga i
Värmland — för att återvända ett ögonblick till byggnadsminnena.
Enligt Sigurd Bograngs uppskattning finns det nämligen inte mer
än ungefär ett dussin i behåll på ursprunglig plats. Och ändå är det
vackert så. Det är troligt att hela Finland inte äger flera.
Märklig på ett särskilt sätt, nämligen genom sin ungdom, är
Värmlands nordligaste rökstuga, som ligger i Rikenberg, strax
väster om Bjurberget. Olof Olsson, som bor på gården, berättar att den
uppfördes så sent som 1852 och att den ersatte en föregångare,
som förvandlades till loge. Stugan är pietetsfullt underhållen, och
Södra Finnskoga har i den ett av sina förnämligaste
kulturminnesmärken. Men Nyskoga lyser också på rökstugukanten, precis som
i fråga om språkfärdigheten. Tre rökstugor i rad hittar man i
Flatåsen, tre kilometer norr om kyrkan och alla på östra sidan om
landsvägen. Oppigårn, Päckela, Nickela heter de, och i Nickela
finns det dessutom vackra härbren.
Vi tyckte oss nästan känna röken i näsan när vi körde vidare på
återvägen till Torsby. Vår finnbygdsrunda var slut. Skog och berg
och vildmark hade vi sett. Björkljusa svedjefall hade ofta lyst emot
oss ur tall- och granmörkret uppe på åssluttningarna.
Rökstugumu-rar och basturösen hade vi lärt oss känna igen. Och finnättlingar
hade vi träffat många. Men av finska hade vi ingenting annat hört
än »Gerran gerran jerko». Och lika gott var det. För vi hade ändå
inte fattat mer än Julius.
Illustratör: Sven Hemmel.
227
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
