Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Himlakropparnas atmosfärer och deras fysik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tagit starkt utbredda gaslager, vanligen bestående av
vätgas, ofta också av helium. Dessa starkt utbredda
gashöljen kunna betraktas såsom ett slags atmosfärer
kring sagda stjärnor. Utan tvivel ha dessa atmosfärer
en ytterst ringa täthet. Vad vår egen centralstjärna,
solen, beträffar, så har även denna över de lysande
molnen gasmassor av ringa täthet. Dessa förorsaka,
genom sin absorption av ljus, de mörka, efter
Fraunhofer uppkallade linjer som synas i solens spektrum.
Bland de där ingående gaserna når vätgasen, blandad
med något helium och den på jorden okända gas, som
kallats koronium, emedan den iakttagits i solkoronans
spektrum, den största höjden. Dessa gaser kunna
betraktas såsom solens atmosfär.
Liknande förhållanden äga utan tvivel rum hos de
stora planeterna, som besitta en täthet, som ej i högre
grad skiljer sig från solens. — De ha för övrigt stor
likhet i avseende på dygnets längd, på Jupiter 9,9
timmar, på Saturnus 10,3 och på Uranus 10,8 timmar. — De
äro att döma av tätheten, efter all sannolikhet, likasom
solen, alltigenom gasformiga, om man bortser från de
starka molnbildningar, som synas utgöra dessa
himlakroppars yttre begränsning. Att även inom dessa
himlakroppar likasom i solen jämförelsevis trögflytande
gasmassor förefinnas, synes framgå därav, att deras yttre
företer vissa egendomliga fläckar, vilka liksom solfläckarna
kunna äga bestånd under länga tider, stundom över ett
år. Det bäst kända exemplet är den så kallade röda
fläcken på Jupiter, som ännu äger bestånd allt sedan
1878, oaktat den numera ej är så starkt framträdande
som under dess första tillvaro (se fig. 8). Dessa planeter
utmärka sig också genom starkt utpräglade band som
löpa parallellt med ekvatorn (se fig. 8 och 9). De bero
på den utomordentligt stora rörelsehastigheten hos dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
