Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mot det ställe, der flickorna stodo. Ida rodnade ända
upp till hårfästet, och tog Susanna i handen, för att
draga henne bort med sig, men när hon åter fick
några vattendroppar på sig, vände hon sig om och
sade: "låt bli det der, Osmond, annars säger jag åt
mamma."
Gossarne gapskrattade, ty de visste ganska väl,
att hon ej skulle sätta sin hotelse i verket, och då
miss Fosbrook med en förvånad blick såg på
Fräulein Munsterthal, skakade denna på hufvudet och
sade på tyska, att "Die Knaben" voro så "unartig
dass" hon ej kunde hålla dem i styr. Hon beklagade
miss Fosbrook, som hade så många att se efter och
säkerligen ej hade ett ögonblicks lugn, och Christabel
tänkte, att om Sam och Harry liknat dessa gossar,
så hade hon verkligen varit att beklaga. Hon blef
helt förskräckt, när Osmond och Martin kommo in i
skolrummet för att dricka té, och aldrig hade hon
trott, att hon skulle kunna känna sig så glad öfver
Susannas klena fattningsgåfva, ty af deras
hviskningar och deraf, att deras stackars plågade syster
gång på gång rodnade, kunde hon förstå att "elden"
var en elak qvickhet, gällande Susannas röda hår.
Gossar, som så skamlöst kunde förolämpa en gäst,
och det en flicka till, vore bestämdt ej några
passande kamrater för Sam och Henry. Och dock hade
de varit så fina små gentlemän vid middagsbordet,
och uppfört sig så väl, när föräldrarne voro närvarande.
Utan tvifvel måste de vara mycket stygga barn, när
de kunde vara så förändrade, då de voro utan tillsyn.
Man bör väl ej alltid tro, att det barn är falskt, som ej
är lika snällt i sina föräldrars frånvaro, ty deras
närvaro utgör på en gång ett stöd och ett hämmande
band, men den som ej felar af svaghet, utan med
afsigt ändrar sitt uppförande, i samma ögonblick de
äldre gått sin väg, visar, att han redan i tankarne
varit olydig hela tiden.
Nu hördes mr Greville ropa: "Martin, Osmond!"
och när de gingo ut i korridoren, för att möta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
