- Project Runeberg -  Hemligheterna på Stokesley /
111

(1870) [MARC] Author: Charlotte Mary Yonge
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Troligen var det oron, som gjorde Purday lika
ovänlig och misslynt som alla de andra, eller också
litade han kanske icke på Henry, när Sam ej var
närvarande, ty han bortjagade pojkarna från det ena
stället till det andra. Än fruktade han, att de skulle
förstöra hans gurksängar, än att de skulle afrepa
krusbären eller trampa på rabatterna; men till slut
gaf han med sig så pass mycket att han tillät David
stanna bredvid honom, med förbehåll likväl, att han
skulle vara mycket snäll och räcka honom de små
kålplantorna, medan han planterade ut dem.

"Master David är så allvarsam," sade Purday,
och de blefvo mycket goda vänner, men Harry och
Johnnie blefvo bortkörda, ty i brist på bättre
sysselsättning företogo de sig ständigt någon ny odygd.

"Vet du, Johnnie," sade Harry, "att, eftersom
Purday är så der stygg, så tror jag vi gå till
grinden, för att se om telegrammet kommer."

Johnnie hade ej klart för sig, hvad ett telegram
egentligen var, och var nyfiken, att få se, på hvad
sätt det skulle anlända. Han trodde, att det skulle
komma en ryttare med röd rock och blåsa i ett
horn — och detta var en syn, som han ej ville gå
miste om, och han trippade villigt efter Harry, som
hade gått till landsvägsgrinden.

"Jag kan ej se något alls," sade Henry, under
det att han tittade utåt landsvägen. "Jag skall klättra
upp, för att bättre kunna se utåt vägen," och Harry
klättrade ända upp till högsta tvärslån, och satte sig
grensle på densamma; Johnnie klättrade efter honom,
ehuru det ej gick så lätt, ty hans ben voro kortare,
och hans kläder togo emot. Båda visste, att deras
pappa strängeligen förbjudit dem, att klättra på
jerngrinden, som var den nyaste och vackraste, som fanns
på egendomen, men Harry tänkte: "ingen bryr sig
om, hvad jag gör, när jag är så orolig för stackars
mammas skull," och Johnnie tänkte: "hvad Harry
gör, kan jag också göra."

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 17:23:51 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/stokesley/0117.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free