- Project Runeberg -  Hemligheterna på Stokesley /
113

(1870) [MARC] Author: Charlotte Mary Yonge
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


"Nej, men —"

"Åh, han får väl bannor af guvernanten. Hör
på, hur många sömmar skall du sy i dag?"

"Jag syr aldrig, jag gör, som jag vill."

"Ha! Är det de, som komma från kyrkan?"

"Åh, komma de, komma de!" ropade Johnnie
från höjden, der han satt. "Ack, hjelp ned mig,
Harry!"

Men Harry ville icke, att miss Fosbrook skulle
veta, att han också klättrat upp på grinden, och
antingen detta eller hans onda samvete gjorde, att
han och gossarne Greville sprungo om hvarandra åt
motsatt håll, lemnande den stackars lilla Johnnie
uppspetad på grinden, svindlande vid tanken att klättra
ned ensam och nästan lika rädd, att miss Fosbrook
skulle få se honom sitta der, när hon kom från kyrkan.

Detta var dock ett falskt alarm, ty ännu hade
folket ej kommit ur kyrkan. Johnnie hade varit glad,
om så varit, ty ingenting kunde vara värre, än att
sitta deruppe; hans fingrar voro trötta af att hålla
fast i gallren, hans fötter försträckta, genom hans
bemödanden att nå slån der nedanför, hans ben voro
genomkylda af blåsten, och hufvudet svindlade, när
han tänkte på, att klättra ned. Han skulle hafva
gråtit, om han vågat lyfta handen från gallret, för att
gnida ögonen, och han hade god lust att ropa på hjelp,
isynnerhet då han hörde fotsteg på vägen. Det var
dock endast fem små bondgossar, ännu mindre än han
sjelf, hvilka, då de sågo den lilla gossen sitta der,
alla med vidöppna munnar ställde sig i en rad och
stirrade på honom. Johnnie ville ej låta dem tro, att
han satt der annat än för sitt nöjes skull, och derför
tog han på sig en djerf min och bjöd till att se så
likgiltig ut som möjligt, oaktadt sin stora rädsla och
sitt kroppsliga obehag, oaktadt förtrytelsen, att så
skamligt hafva blifvit öfvergifven af brodern, och
utsigten att få sig en duktig skrapa samt medvetandet,
att han varit olydig mot sina föräldrar just under
deras största bedröfvelse.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 17:23:51 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/stokesley/0119.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free