- Project Runeberg -  Hemligheterna på Stokesley /
125

(1870) [MARC] Author: Charlotte Mary Yonge
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mor helsan, lär mig att blifva ett tacksamt och
förnöjsamt barn, hjelp mig att vaka öfver mina ord och
tankar, så att jag ej knotar!"

"Är detta ej för ringa, att bedja om?" frågade
Elisabeth.

"Intet är för ringa att bedja om, mitt barn. Se
denna mygga! Så liten hon är, har dock Gud skapat
henne och gifvit henne lif och perlemor-glansen på
hennes vingar: tror du, att du är för liten, att kunna
bedja, eller att ditt fel är för litet, för att bedja
om dess bättring?"

Elisabeth slog ned ögonen. Hon tyckte, att det
just icke var något fel, men hon sade det ej.

"Bessie, hvari bestod Israeliternes största synd,
när de voro i öknen?" Rodnaden på Bessies kind
utvisade, att hon visste det.

"De frestade Gud, genom att knota," sade
Christabel. "De pröfvade hans tålamod genom klagomål,
när han på dem slösade sina omsorger och så många
välsignelser, och de knotade derför, att icke allt var,
som de önskade. Då nu Gud, kära Bessie, låtit dig
känna en verklig sorg, vore det icke då, att pröfva
hans tålamod, om du klagade öfver, hvad han har
beslutat med dig?"

"Nu skall jag aldrig klaga mer," försäkrade
Elisabeth. Hon tog den lilla papperslappen, och
Christabel hoppades, att hon skulle draga nytta af
den, ty hvad hon än tänkte i detta första ögonblick
af lättad sorg, så visste Christabel nog, att hennes
små sorger snart nog åter skulle förefalla henne lika
odrägliga, som om hon aldrig haft att bära en ännu
större.

Ingenting märkvärdigt inträffade emellertid, alla
voro glada och lyckliga, men deras öfverståndna
fruktan hade dock ett sådant inflytande på dem, att de
voro lugna och uppförde sig väl både lördagen och
söndagen, och miss Fosbrook hade aldrig haft så litet
besvär med dem som nu.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 17:29:26 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/stokesley/0131.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free