- Project Runeberg -  Hemligheterna på Stokesley /
143

(1870) [MARC] Author: Charlotte Mary Yonge
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Hvar och en fick ett lika stort stycke deg och ställde
sig dermed vid de båda kistorna, som stodo på hvar
sida om fönstret. Bessie ville ej alls hafva någon del
af degen, ty Sam hade lånat henne sin vackra bok
om "Sångfåglarne", och hon var ifrigt sysselsatt att
kopiera en talgoxe, ty nu behöfde hon icke längre
hålla sitt arbete hemligt. Vid ena sidan stodo de
tre äldsta barnen, och vid den andra de tre yngre;
lilla George stod i ett hörn bredvid Susanna och
gjorde hål i sin deg och bad oupphörligen att få mera.
Målet för Susannas ärelystnad var, att kunna baka
lika präktiga kringlor som kokerskan, och hon
utkaflade degen och formade den i rundel, ehuru de
båda äldsta gossarne oupphörligen stulo bitar af hennes
deg. De hjelptes åt att forma en figur, som skulle
föreställa Purday och som hade ögon gjorda af två
korinter, hatt på hufvudet, och pipa i munnen, samt
dref framför sig en ko; men olyckligtvis gick alltid
hans nacke tvärs af, och armarne ville icke fastna
vid kroppen. Det kunde väl afhjelpas, ty ju mera
deg, som påsmetades, desto bättre blef det. Johnnie
och Annie hade format en hel massa med ormar, som
slingrade sig om hvarandra och beto hvarandra i
stjerten, och David var ifrigt sysselsatt att forma en
hel skara kaniner, med vinbär till ögon, och ville
inte att någon af de andra skulle hjelpa honom.

"Jag tyckte jag hörde ett buller," sade Bessie,
i det hon såg upp från sitt arbete.

"Åh, det är väl bara skottkärran," sade Sam.
"Purday kör den alltid, när det regnar."

Ljudet föreföll likväl de små bågarne något
ovanligt, och de höllo upp sina hufvuden för att lyssna.
Deras ansigten klarnade, när de hörde hastiga och
kraftiga steg på trappan, och Bessie, som satt
närmast dörren och som icke legat på knä som de
andra, sprang fram och öppnade den med ett glädjerop:

Der stod han — den ljusa, raska, väderbitna
sjömannen, med det långa lockiga håret och det öppna
ansigtet. Det var pappa!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 17:29:26 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/stokesley/0149.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free