- Project Runeberg -  Hemligheterna på Stokesley /
173

(1870) [MARC] Author: Charlotte Mary Yonge
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fadern, oaktadt det ingalunda var hans afsigt. Han
kände sig nedslagen och bedröfvad, ehuru han ej
egentligen visste hvarför, och derför drog han sig
tillbaka från de andra, och för att riktigt få vara i
fred, gick han till ett högt päronträd och klättrade
upp till den högsta grenen, han kunde nå. Han
satte sig grensle på denna gren, satte fötterna på en
annan, och lutade ryggen mot stammen. Ingen kunde
se honom, der han satt så högt uppkrupen ibland
löfven, men han såg rundtomkring hela byn och öfver
huset, såg svinen på bakgården, och ängen, der gässen
och ankorna gingo tillsammans med kycklingarne,
som krafsade och pickade i jorden, medan de gamla
hönsen höllo sig litet för sig sjelfva i de små
groparna, som de sjelfva uppkrafsat. Han såg Purday
stå bredvid kållandet i trädgården, och ännu längre
bort såg han det promenerande sällskapet. Fadern
bar lille Georg, och farbror John gick för det mesta
bredvid honom, under det de andra sprungo omkring,
ibland spridande sig likt en fårahjord på en
betesmark, eller, när de kommo till en smal gångstig mellan
sädesfälten, marscherande i en lång rad, så att man
ingenting kunde urskilja af dem annat än deras
hufvuden, som stucko upp öfver den höga hafren.

Sam erinrade sig, huru han, den dagen han hörde,
att han ej skulle få blifva sjöman, känt sig till mods
liksom han hatat Stokesley, och att det föreföll
honom som ett fängelse, och huru allt, som påminde
honom om sjön, hade plågat honom. Han kunde då
ej hafva trott, att han så litet skulle glädja sig, att
få sin önskan uppfylld. Och likväl hade tanken, att
han måste uppgifva denna förhoppning, i två år tyngt
på hans sinne och låtit honom med sorg motse den
tid, då han skulle blifva fullvuxen och välja ett yrke,
och han hade alltid med stor andakt i sina böner
upprepat orden: "ske din vilje". Han hade verkligen
tålmodigt funnit sig i sitt öde och försökt att betvinga
denna längtan, och skulle utan tvifvel blifvit lycklig
och gjort sin skyldighet der hemma, men nu hade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:22:20 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/stokesley/0179.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free