- Project Runeberg -  Hemligheterna på Stokesley /
174

(1870) [MARC] Author: Charlotte Mary Yonge
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hans hjertas innerliga önskan ändtligen helt hastigt
blifvit uppfylld.

Och just nu skulle denna sorg och detta bråk
komma emellan, så att han ej kunde känna sig riktigt
glad. Han saknade mycket sin mor. Hon skulle nog
hafva förstått, hvad han menade, och skulle nog sagt
pappa, att det var hans högsta önskan att få gå till
sjös. Men var det också verkligen hans högsta önskan?
Han tänkte, att det likväl skulle vara bra svårt, att
en gång blifva som en främling på det kära Stokesley,
och ej få se sin mor, eller Susanna, eller någon af
syskonen på flera år, och troligtvis ej heller sin far
efter den första resan. Likväl var sjömansandan för
stark hos Sam, för att denna sorg kunde bli
synnerligt varaktig, och hans förnämsta bekymmer var
tanken, att han skulle sticka ut Henry. Han visste, att
detta skulle blifva en svår missräkning för Harry,
och han kunde ej låta bli att tänka, att han mer än
billigt var drog fördel af det oråd, denne tagit sig för.
När han tänkte på sin fars missnöje, så tröstade han
sig lätt, ty han ssamvete var lugnt, och han visste,
att när de härnäst talades vid, skulle detta missnöje
vara alldeles bortblåst. Han var äfven säker på, att
när han en gång var till sjös, skulle fadern nog
märka, att det var hans kallelse. Nå, det var ju nu
en gång bestämdt, att han skulle bli sjökadett, och
hvarför skulle han då vara ledsen? Nej, han visste
att han fått sin önskan uppfylld, denna samma önskan,
om hvars uppfyllelse han ej vågat bedja Gud. Han
tyckte, att han borde vara tacksam derför, på samma
sätt som han varit det, när modern började tillfriskna.
Han knäppte ihop händerna och såg upp i den klara
blå himmelen, och hans läppar rörde sig och han
framhviskade sina tacksägelser och bad om kraft, att blifva
en god och duglig sjöman, och att någonting lika
lyckligt snart måtte hända den stackars Henry. Han
visste ej, hur det kom till, att han åter kände sig så
lätt om hjertat. Han kom endast ihåg, att han skulle
få se mamma inom två dagar, och skulle få segla

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:01:11 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/stokesley/0180.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free