- Project Runeberg -  Hemligheterna på Stokesley /
181

(1870) [MARC] Author: Charlotte Mary Yonge
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


"Gör det nu, pappa! Ack, gör det! Jag ville,
han skulle bli straffad, men ej på detta sätt."

"Nej, David. Om han kan tro, att jag vill leka
med honom och behandla honom som de andra, är
han ej värd att få förlåtelse. Sluta nu att gråta, så
skola vi fortsätta leken."

Men David var för bedröfvad att kunna leka
mera. Att straffas, utan att sedan få förlåtelse för sitt
fel, var det förskräckligaste, tyckte han, som kunde
hända någon, och han förebrådde sig, att det var han,
som ådragit Henry allt detta lidande, ty det var ju
han, som skrifvit och talat om det för pappa. Han gick
långsamt och mycket bedröfvad in i huset. Miss
Fosbrook tyckte, att han såg så lidande ut, att äfven hon
trodde, att han gjort sig illa. Hon tog honom, så
smutsig han var, upp på sitt knä, och der berättade
han under strida tårar, att pappa icke ville tala med
Harry, och att det var alldeles förskräckligt, och att
han önskade, att det hvarken funnes svin, pengar eller
hemligheter, ty de göra bara menniskor olyckliga.

"Kära David, de göra endast dem olyckliga, som
för mycket bry sig om dem. Pappa förlåter nog Harry,
innan han reser bort, det är jag säker om. Han vill
blott, att han först skall ångra sig, så att han aldrig
kommer att göra så mer."

"Jag tycker inte om det," sade David gråtande.
Kanske gret han till en del derför, emedan han var
trött, ty han hade varit på benen hela dagen; men
förnämligast var det dock derför, att hans goda hjerta
nu åter fått öfverhand. Han hade ändtligen förlåtit
sin bror den oförrätt, denne tillfogat honom, och denna
afton bad han med andakt, ty han förstod nu, att han
varit kärlekslös.

När Sam och Harry på aftonen gingo upp för
att lägga sig, sågo de en liten hvit figur stå på
trappan, och David med sin späda röst sade: "snälla
Harry, gif mig en kyss, jag är så ledsen, att jag
talade om för pappa — — —"

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 17:29:26 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/stokesley/0187.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free