Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - France, Anatole
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anatole France.
Frankrikes store skeptiker, skarpe intellektualist och
milde ironiker Anatole France är en den nyare franska
litteraturens mest svårgripbara författargestalter. Han har något
av den äkta galliska ironien, men han har också något av
den germanska godmodighéten och medkänslan med
människorna. Han är den radikale tendensförfattaren, men
också den opraktiske konstälskaren. Han är den börne
historiemålaren, men han är kanske ännu större som
nutidsskildrare.
Anatole France, eller, som hans fädernenamn löd,
Jac-ques-Anatole Thibault, föddes i Paris den 16 april 1844.
Hans fader var bokhandlare, och redan som gosse lärde
han sig värdera och handskas med böcker av olika slag
och inhämtade på egen hand grundliga kunskaper på de
gebiet, som framför allt intresserade honom, nämligen de
klassiska språken och litteraturerna.
Som student kom han till École des Chartres, under
vilken tid han då och då skrev dikter och uppsatser i litterära
tidskrifter. År 1874 fick han anställning vid
Senatbiblioteket, men på grund av oförmåga att ställa sig in hos sina
förmän måste han snart sluta där. Detta blev emellertid
utan tvivel av stor betydelse för hans litterära alstring, som
från denna tid blev allt rikare.
Han slog igenom med Le Crime de Sylvestre Bonnard,
membre de V Institut år 18811). Detta är en alltigenom
älskvärd och täck berättelse, bemängd med en rad lustiga
detaljer. Den sättes av många främst bland författarens alla
alster, och kanske med rätta. Handlingen är i korthet
följande:
Den gamle forskaren Bonnard lever nu ett tillbakadraget
liv tillsammans med sin hushållerska och sin katt, åt vilken
senare han ofta anförtror sina bekymmer och reflexioner
över livet. Det har inte alltid varit på detta sätt, ty i sin
ungdom älskade Bonnard en viss Clémentine, men han var
för blyg och tafatt och kom inte underfund med sina
känslor, förrän det var försent.
I samma hus som Bonnard nu bor, håller även en fattig
familj Coccoz till, och den hjärtegode mannen kan inte
annat än hjälpa dem då och då, fastän han därigenom
ådrager sig sin hushållerskas misshag. Herr Coccoz dör
emellertid, och frun flyttar sin väg, lämnande alla sina ±111—
Övers, till sv. 1893: Sylvestre Bonnards brott.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
