Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mussolini, Benito
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 147 —
berättigad tro på hans egen starka personlighet, tagit sig
uttryck, som endast kunna få ett namn: självförgudning.
Denna självförgudning är givetvis en styrka för honom själv,
helst i ett land, som fordom dyrkat sina kejsare som gudar.
Men i våra ögon är och förblir det hans största fel.
Men från en annan sida — och den sida, från vilken han
oftast utsättes för angrepp — är han absolut oangripbar.
Det går inte att stämpla honom som blott och bart
karriär-sökare, streber. Hans idealism är ofrånkomlig. Den
gränsar till fanatism men är dock idealism. Naturligtvis har
han som de flesta andra en god portion maktlystnad. Men
vore denna maktlystnad den enda drivfjädern till hans
handlingar, varför bröt han t. ex. då med det parti, vars
obestridlige chef han var, utan annan vinning för egen del
än fullkomlig isolering och tillmälet "förrädare". Man må
säga, vad man vill om hans "förräderi" — har han svikit
sina ideal, så har det berott på att de inte längre voro
hans ideal. Som bevis för att det inte heller är materiell
vinning han söker, anför Hjertén i sin bok "Mussolini och
den nya demokratien" — inom parentes sagt, trots ali
ensidig partiinställning, grundlig och belysande — följande
lilla drag: Det socialistiska generalrådet ville höja hans
månadsarvode från 120 till 150 lire. Men han avböjde:
han ville inte bli välavlönad partifunktionär! Och vid denna
tid levde dock Mussolini, Rachele och den lilla dottern i till
nöd gränsande fattigdom.
Vad ingen däremot frånkänner honom, är hans
personliga mod, hans inspirerande glöd och hans oändliga
viljekraft. Och vad slutligen despotin beträffar, så förstår man,
att det för många måste vara svårt att ständigt ha hans
tumme på ögat och svårt för en press att ha munkorg,
men å andra sidan vill man gärna tro, att det jubel,
varmed Mussolini nälsas av massorna, inte uteslutande beror
på hans glödande talarkonst.
Vi svenskar skulle alldeles säkert inte trivas med il duce.
Men italienaren i gemen tycks göra det. Och det är ju
huvudsaken.
E. N—k.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
