Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolstoj, Leo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 184 —
Anna Karenina är ett förhärligande av familjelivets och
äktenskapets lycka och en predikan mot den fria kärleken.
Trots att tendensen i detta verk är tydlig, tillåtes den dock
aldrig att göra sig bred på det konstnärligas bekostnad,
som tyvärr annars så ofta är fallet i Tolstojs diktning.
Efter tjugo års lugnt familjeliv och fruktbart litterärt
arbete inträffade ett omslag i Tolstojs livsåskådning. Han
började nu grubbla över de samhälleliga orättvisorna. Den
moderna kulturen, som kunnat frambringa en dylik
"okristlig" samfundsordning, blev i ännu högre grad än förr
föremål för hans hjärtliga avsky. Han vände sig till religionen
och genomforskade en mängd urkunder. Han vände sig till
Laotse och Buddha. Han läste koranen och bibeln, och så
småningom kom han fram till det, som han kallade
"urkris-tendomen". Denna kan sägas koncentrerad i
bergspredikans fem stora bud:
Du skall icke vredgas på någon människa.
Du skall icke hysa sinnlig åtrå.
Du skall icke gå någon ed.
Du skall icke motsätta dig någon oförrätt.
Du skall älska alla dina fiender, även dem av annat folkslag.
Under de senare åren av sitt liv kom Tolstoj mest att
verka som religiös folklärare och social reformator, men han
fick dock även nu tid med en mängd skönlitterära
mästerverk, vilka skrevos så att säga som en bisysselsättning
på lediga stunder. De förnämsta arbetena från denna tid
äro Kreutzersonaten (1890) och Uppståndelse (1898).
Den förra boken är en lågande predikan mot sinnligheten.
Den utgöres av en hustrumördares bekännelse och
redogörelse för sitt liv. Berättelsen är gripande och medryckande,
och framställningen är präglad av en rasande lidelse.
Tendensen tyckes mig ingalunda försvaga den rent konstnärliga
kvaliteten. Särskilt äro partierna, där han beskriver
svartsjukans verkningar, av stort estetiskt värde. Redan i denna
bok uttalar Tolstoj sina åsikter om konst och vetenskap,
vilka han senare tydligast framlade i sin bok: Vad är
konsten? Konsten vållar mycket lidande, menar han och är inte
värd den tid, man spiller på den. Särskilt häftigt anklagar
han musiken för dess suggestiva kraft och menar, att det
borde vara förbjudet att på detta sätt sfeaffa sig makt över
nästans tanke- och känsloliv.
I Uppståndelse är tendensen det viktigaste, och den
konstnärliga kvaliteten blir i någon mån lidande därpå.
Skildringen är nog ofta mycket realistisk, men tendensen skymmes
aldrig bort. Boken är skriven för att åstadkomma en
förbättring i fångarnas ställning, och som sådan är den nog så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
