Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XV. Lammet tar livet av vargen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Djuret flämtade häftigt, ögonen skiftade färg, och såsom
gråt lät dess tjut.
Från den stunden var dingon liksom förändrad, den lekte
inte mer, åt obetydligt och tycktes inte vilja veta av mig.
När en natt kort därefter dingotjut åter hördes, släppte jag
lös min hund, som nu med stora språng försvann i mörkret.
Jag skyndade efter den men förlorade den snart ur sikte.
Följande dag hittade vi bland blod och hudslamsor dess
halsband. Den hade fått betala sin längtan till bröderna och
systrarna med livet och hade blivit uppäten av dem.
Vem förmår väl utgrunda, vilken naturens växelverkan
det var som på ett så kraftigt eggande sätt satte de inom
hunden boende hemlighetsfulla krafterna i rörelse?
Om känslolivet hos djur av samma släkte och art och hos
sådana som äro varandra främmande, ofta ligga i strid
med varandra men dock sluta sig ihop, har ofta talats. Att
även de av alla lekmän och zoologer såsom argaste fiender
till varandra inom djurriket kända levande varelser ingå
förbund med varandra, noga se till att den andre inte
tillfogas någon skada och försvara varandra intill döden har
jag mångfaldiga gånger iakttagit. Ofta spela därvidlag även
yttre omständigheter en viss roll.
Men å andra sidan förekomma även fall, som uppvisa en
naturens krassa motsats till naturen: lekar som äro grym
verklighet och bekräfta, att de skenbart fast förankrade
naturlagarna även medgiva undantag. Endast den
människa, som tillbragt en lång tid i vildmarken såsom
uppmärksam iakttagare av naturen och vad som däri lever, vare sig
det gäller djur eller blommor, kan notera sådana händelser,
som äro förborgade t. o. m. för forskarna. Sålunda
förekomma fall, då vildmarkens tamaste djur döda sina fiender
men även betvinga dem och driva ut deras rovlystnad.
Jag blev därför mycket förvånad, när jag en gång råkade
på en dingo mitt i en hjord av halvvilda får.
Den australiska dingon är mycket fruktad av fåren; den
river deras lamm och är ej heller rädd för de vuxna
gumsarna. I grupper om tio, tjugo och ännu flera gå dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
