Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Logeraren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
renheten ett trefligt utseende; och golfvet, det förfärligaste i
fattigmanshus, var belagdt med snygga listmattor, hvilka
systrarne, då arbete saknades, förfärdigat af sina öfverblifna
tillgångar.
Oaktadt allt detta var det ett underverk, huru de kunde
lefva och betala hyra och ved med den ringa inkomsten af
dylika arbeten, hvilkas långsamhet ingen kan föreställa sig,
som icke försökt dem. Men de åto så litet bägge två; och
hvad Sofies toalett beträffar, egde hon ett par
bomullsskjortlar, af hvilka den ena tvättades, när den andra var på, en
tre gånger upp- och nedvänd yllekjortel och en svart
kyrkklädning — se der allt. Den sjuka egde naturligtvis ännu
mindre, och derföre var det också en ekonomi att sitta i
sängen: det kostade mindre att tvätta lakanen än att hålla
sig snygg, sittande klädd i pappas länstol, döttrarnes enda
klenod...
Samma söndagsafton som logeraren inflyttat hos
skomakar Wennergrens, stod utanför Sofie Lunds fönster en
välklädd ung man och tittade in öfver de rödrosiga
jalusierna.
Den ifrågavarande personen var icke så vacker som
den fattige artisten skulle hafva varit, om han haft samma
präktiga kläder. Men han syntes vara helt manhaftig och
framför allt tillfredsstäld med sig sjelf.
Sofie satt bredvid systems säng med ett litet bord
framför sig. På bordet stod en mycket enkel lampa, hvars sken
likväl tillräckligt belyste nya testamentets blad, ur hvilka
hon läste högt, och äfven belyste henne sjelf, der hon i
sin svarta klädning — hon hade nyss kommit ur kyrkan
— djupt lutade sig öfver denna för alla slags folk
välsignade bok; och hennes milda och klara röst gjorde dessutom
deras gudstjenst till en verklig gudstjenst för den sjuka.
“Kan ej hjelpa’t — jag får afbryta dem!“ sade den
unge mannen och försvann från fönstret för att klappa på
dörren.
“Stig på!“ ropade Sofie, men låtsade ej om den
inträdande, förrän hon läst ut de sista verserna i kapitlet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
