Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Avdelning II
- Karaktärsteckning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vackert den oskyldiga broderskärleken talar, och hur
skönt Laertes har sett sin fagra syster:
Du majros! Dyra flicka! Ljuva syster!
– – – – –
Fin som ett doft är kärlekens natur,
den låter av sin varelse det bästa
förflyga för att nå den älskade.
Dessa sista rader ville jag tolka så, att när Ofelia
låtit sitt bästa flyga ut att söka den älskade, har
hennes ande lämnat kroppen, och hittar icke hem.
Därför är det bara det svaga, tämligen orena kärlet,
som ger ljud utan tanke.
Den som någon gång varit i extas vet hur det
känns: som om hjärtat ville flyga ur kroppen, anden
ges upp; det måtte påminna om en vacker död!
Nu kommer Hamlets sätt att karaktärisera Ofelia,
som han mördat med sin skepsis. I de första akterna
är han ju bara hånfull mot henne. Han indiktar
visserligen icke sina fula tankar i henne, men han
tar upp ur hennes fina materia det låga som ligger
där, och hans sätt att se henne är icke vansinnets, ty
han spelar ju bara vansinnig, utan hans syn är
förvänd; han kanske själv begått själamord genom att
låtsas vansinne.
Men så dör hon, och vid graven ger Hamlet sin
kärleksförklaring:
Jag älskade
Ofelia! Ej fyrtitusen bröder
sin kärleks rikedom summera kunde
så högt som jag!
Skall man tro att Hamlet älskat henne, då han
behandlat henne som en sköka, och sagt till henne,
och talat om henne de skamligaste ting?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 22:39:13 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/strindbg/blabok/0791.html
