Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Akt II. Vid havet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DAMEN.
Icke så! jag fruktar dig!
DEN OKÄNDE.
Frukta du, men förakta mig skall du icke. Nu
är handsken kastad, och nu skall du se nappatag
mellan storfolk!
Han öppnar rock och väst och kastar en hotande blick uppåt.
Kom! Slå mig med din åska, om du vågar!
Skräm mig med din storm, om du kan!
DAMEN.
Nej, nej! icke så!
DEN OKÄNDE.
Jo så! Så! Vem dristar störa mig uti min kärleks
dröm? Vem rycker bägarn från min mun och kvinnan
ut ur mina armar? Avundsjuke, gudar eller djävlar!
Små borgargudar som parera klingans stöt med
nålstygn bakifrån; som icke möta på terrängen; men
svara med en obetalad räkning, köksvägen för att
chikanera herren inför drängarne. Ej stöta, hugga
blankt, men spotta ner och skria... fy! Makter,
väldigheter, herradömen, fy!
DAMEN.
Må himlen aldrig straffa dig...
DEN OKÄNDE.
Himlen är lika blå och stum, havet lika blått och
dumt... Tyst, jag hör en dikt komma ... jag kallar
det så när ett motiv börjar gro i min hjärna... men
jag hör rytmen först... denna gång är det som
hästtrav, och sporrklang och vapenrassel... men det är ett
fladder också som när det snärtar i ett segel: det är
fanorna...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
